Arbetsro

Pumpor! Pumpor och meloner! Ananas! Ananas! Ananas!

Jag ska precis ge mig in i klassrummet och be eleven som sitter där inne och ropar ut nonsens att dämpa sig. ”Någon måtta får det ju vara, vi måste ju ha arbetsro” är orden som är påväg ut ur min mun. Men så hejdar jag mig. Lyssnar. Inser att det inte alls är nonsens. I sorlet, eller kanske larmet, i rummet hör jag ord som jordbruk, fiske, naturtillgångar och grannländer. Det är full aktivitet och de är spot on.

Grupparbetet i geografi som går ut på att skapa ett eget land har helt fångat dem. Även om ljudnivån är hög så är produktiviteten densamma. Jag står i dörren och funderar på om jag ändå ska be dem att dämpa sig en aning ”så att alla ska kunna koncentrera sig”. Jag hejdar mig återigen och inser att såhär tydligt kunskapsfokus på så många elever samtidigt var det ett tag sen jag såg så jag biter mig i tungan och rör mig vidare i hemvisten.

Jag söker upp kollegorna i de andra rummen och berättar glatt melon-pumpa-ananas-anekdoten, tar den med mig arbetsrummet, matsalen och expeditionen. När jag berättat det tillräckligt många gånger för tillräckligt många inser jag vad det var jag bevittnade.

Det. Var. Arbetsro.

Vi (lärare, föräldrar, elever) lurar oss själva att tro att arbetsro alltid är tyst eller på sin höjd småprat med grannen. Men! Arbetsro beskrivs faktiskt bäst som när alla barn i ett rum har fokus på arbetsuppgiften och rör sig framåt i sin kunskapsutveckling.

/Jannike (mer…)


Fem, sex, sju, ått – när teamkoreografin sitter

Eftermiddag i hemvisten. Eget arbete. En oväntad situation som leder till att en tredjedel av alla elever plötsligt är i en klump i hallen.

Kunskapsfokuset som bortblåst.

Stora känsloyttringar. Gråt. Kramar. Blanka ögon. Munnar som skriker att vuxna inte fattar någonting. Men det gör vi. Vi har alla varit tonåringar. Vi vet hur det känns när känslorna tar överhand. Vi vet också det som tonåringen ännu inte vet – att det går över. Vi vet att vi måste sätta en gräns.

Från olika håll kommer vi. Som i en osynlig armkrok. Med vårt vuxna sätt. Vårt kunskapsfokus. Förklarar tydligt vad vi förväntar oss av eleverna i ytterligare fyrtiofem minuter. Att deras känslor måste sättas på paus en stund. Teamet som sluter upp i dansen, känner takten och sätter koreografin.

Tilliten till att alla gör precis det de ska när de måste.

/Jannike


Teamarbete – som en synkroniserad spontandans

Det finns inget som får mig att bli så intresserad och engagerad som människor som är kunniga, som vet att de är kunniga, som brinner för det de gör och sedan utför sitt arbete med stor ödmjukhet inför uppgiften.

Just det fick jag vara med om här om kvällen då jag hade det stora nöjet att besöka en fantastisk restaurang i en av Stockholms södra förorter. Deras avsmakningsmeny var naturligtvis en matupplevelse långt utöver det vanliga med smaker, texturer och kombinationer som mer är att betraktas som konst och hantverk än som matlagning. Hela besöket var som ett välkomponerat musikstycke, där varje ton var i total harmoni, vilket kompletterades av en dans med felfri koreografi som var både väl  inövad med möjlighet till spontanitet.

Upplevelsen blev näst intill religiös då servitörer och kockar gav oss en känsla av att hela tiden vara utvalda och speciella. De var ett så totalt sammansvetsat team som hela tiden, utan att behöva kontrollera, visste vad alla andra gjorde och uppvisade full tillit till varandras kompetens i att ge alla gäster samma fantastiska känsla under hela kvällen.

Så vad är då min poäng?

Meningen med detta inlägg är naturligtvis inte att recensera en restaurang utan att använda detta krogbesök som en metafor för hur ett välfungerande teamarbete kan lyfta en organisation och helhetsupplevelsen för de som är i den.

Det viktigaste i arbete i team är just tillit. Oavsett vad man jobbar med måste man lita på att ens kollegor gör det det som är bestämt. För att kunna känna den tilliten så måste teamets organisation bygga på en grundläggande struktur, ett slags körschema som alla följer. På restaurangen handlade det om allt från det första personliga varma mötet med gästen, till bordsplacering och sedan vägen genom de arton (18!) rätterna. En tydlig utstakad väg från början till slut. Tydlig men inte utan överraskningar.

I skolan är det egentligen samma sak. Det viktiga första mötet på morgonen, klassrumsplacering och en guidad tur genom dagens planerade uppgifter.  Just strukturen och ordningen för en perfekt helhetsupplevelse är dessutom än viktigare i en situation där mottagaren inte frivilligt har valt att delta. Skolan styrs av inte av bordsbokningar och väntelistor utan av lagstadgad närvaroplikt.  Vi borde dock arbeta för att få eleverna i skolan lika nöjda som gästerna på stjärnprydda krogar.  Min rektor brukar alltid säga att:

Om vi kan få våra ungdomar att gå hem från skolan med en känsla av att vilja komma tillbaka nästa och nästa dag och göra samma sak så har vi lyckats.

Vidare var det inte bara strukturen och de väl inövade rörelserna i matsalen som gjorde besöket så minnesvärt utan även servitörernas förmåga att läsa sina gäster. Precis som i skolan så möter de olika människor med olika behov, önskemål och tankar om vad en sådan här kväll är och ska vara. Det krävs då att de ska kunna möta gästerna både utifrån sin professionella roll men även att de ska ge lite av sig själva där det behövs. Allt för att skapa precis den relation som just den specifika gästen förväntar sig. Vidare måste alla ha tillit till att alla tar det ansvaret för att varje person i teamet ska kunna vara bäst just där just då. Att alla levererar, professionalism och en del av sin personlighet, så att gästen går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse .

Det är ju precis det vi också måste göra. Läsa eleven, lista ut och leverera precis så mycket som behöves i varje situation. Svårt men absolut inte omöjligt bara alla gör samma sak – på sitt sätt. Det viktigaste är att (även) eleven går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse.

Kvällen på restaurangen avslutades på det absolut bästa sätt jag hade kunnat tänka mig. Lokalen tömdes sakta på folk och tillslut var jag och mitt sällskap ensamma kvar. Jag hade redan annonserat, kanske vid rätt nummer 14, att jag hade en miljon frågor om både maten och drycken men framförallt om inramningen. Teamarbetet. Dansen. Så när det var dags för påtår slog de båda servitörerna sig ner vid vårt bord och drack kaffe med oss. Fyra proffs, två på skola och två på restaurang, möttes i natten och insåg att likheterna mellan en kväll på en lyxrestaurang och en dag på högstadiet inte bör skilja sig nämnvärt åt i grundplanering och utförande. Vi kom fram till att det viktigaste är att alla vet vad som förväntas av dem i alla lägen och att man kan lita på att det finns uppbackning när det behövs. Att det dock kan finnas en viss skillnad i mottagandet var vi överens om, men målet måste ju vara att skolan rör sig mer mot lyxrestaurangen i det avseendet än tvärt om.

/Jannike

 

 

 


Ibland är det så himla svårt

I ett par veckor nu så har vi kämpat hårt med vår äldsta grupp på skolan. Våra sjuor. Det har stormat rejält efter turbulens i leden, både på elevsidan och i relationen till oss vuxna på  grund av lärarbyten och nyrekryteringar. Grupprocessen har gång på gång startat om och eleverna har kämpat hårt med tilliten.

Utan att överdriva kan jag säga att det här har varit den mest utmanande tid jag någonsin har genomlevt i mitt yrkesliv. Min verktygslåda har tömts gång på gång och mina metoder har varit verkningslösa. Minst sagt frustrerande och uttröttande. När jag har gått hem på eftermiddagarna har jag ägnat mig åt en hel del självspäkning i avdelningen ”duktig flicka” men samtidigt inte gett upp. Jag har fortsatt att fundera över hur jag och mina kollegor kan lösa situationerna på bästa sätt och verkligen försökt att sikta in mig på allt det som är positivt i vardagen.

Det jag hela tiden landar i är vilka fantastiska unga människor jag har runt mig om dagarna. Omtänksamma, om än lite vilsna, högljudda tonåringar och som behöver mycket träning i att gå i skolan. Många har otaliga skolbyten bakom sig, konfliktfyllda tidiga år i skolan eller andra svårigheter som gör skoldagen till en utmaning. Därför var det väldigt jobbigt att känna hur relationerna, min superkraft, gled mig ur händerna under

en period. Eleverna vände sig inte bara bort från mig och de andra vuxna utan även mot. Men vi stod knappast handfallna även om situationen stundtals kändes övermäktig.  Min nya och väldigt kloka kollega påminde oss, när allt kändes som värst om att:

-Med tanke på den kompetens och erfarenhet vi besitter tillsammans så måste vi förstå att ingen annan skulle ha klarat situationen bättre.

Med de orden i ryggen ryckte vi upp oss och tog ett krafttag med siktet inställt på struktur och ordning. Mantrat blev att vi skulle skapa ett lugn, hitta ett kunskapsfokus och att eleverna skulle vara på rätt plats vid rätt tid med rätt material. Det kan låta som en självklarhet men vissa barn behöver träna mer än andra. Många av våra elever mer.

Sakta förändrades stämningen. Tilliten smög sig tillbaka i takt med att vi kunde berömma dem för väl genomförda undervisningspass. Och vid lunchen i måndags hamnade jag med tre elever som varit väldigt kritiska till oss vuxna men som välkomnade mitt sällskap med öppna armar. Vi samtalade, skrattade åt vardagliga saker och på elevernas initiativ diskuterade vi i vilka situationer de lärde sig bäst. Jag försökte att inte bli blödig och stirrade ner  i min tallrik och hjärtat värkte av lärarlycka.

Och imorse när jag stod och tog emot eleverna hände det som fick mig att sätta mig vid tangenterna just nu. En elev som varit arg och besviken på mig under en lång period kommer emot mig, hälsar mig med ett ”God morgon” och ger mig en kram. En lång och hjärtlig kram. Antagligen början till något nytt.

 

/Jannike

 


När ALLA är nya på jobbet

När jag började jobba på Glömstaskolan i mars 2017 var det ett tag sen jag var ny på jobbet. En ovan känsla. Att vara ny på Glömstaskolan är heller inte som att vara ny på vilket jobb som helst. Inget är som jag var van vid. Enda likheten med min tidigare arbetsplats var väl att det fanns elever. Och kollegor.

(För er som är nyfikna så läs mer på Glömstaresan)

Dåvarande rektor, poängterade gång på gång hur viktigt det var att jag skulle få känna mig just ny. Att det inte var någon som krävde mer än mitt engagemang och min närvaro under en period. Han förklarade även att ”ny på jobbet är man i typ tre år så sitt still i båten, det blir nog bra”.

Men om man är ny på jobbet i tre år betyder det att alla, alltså ALLA, på Glömstaskolan är nya på jobbet. All personal och alla elever. Fortfarande.

Dessutom växer skolan hela tiden och det är ett ständigt inflöde av både elever och personal. Det är minst sagt en utmaning då vi gång på gång kastas tillbaka i grupprocessen och tvingas jobba med att sätta en grundtrygghet för att sedan kunna gå in i en lärande process. Det kräver energi och det kräver att en ligger steget före.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv. I vissa grupper går det snabbare och i vissa tar det längre tid beroende på vilka erfarenheter deltagarna bär med sig. Jag har inte för avsikt att redogöra för gruppdynamikens psykologi för den kan du läsa om här, här och här men jag har för avsikt att reflektera över hur knepigt det kan vara att skapa lärande och produktivitet i en grupp som ständigt förändras.

På de skolor jag har jobbat på innan så har jag och mina kollegor fångat upp elever i årskurs sex eller sju och då har det vanligtvis gått på skolan sedan förskoleklass. Skolorna har varit etablerade verksamheter som har funnits i många år och personalen har arbetat tillsammans under en längre tid. Även om man inför högstadiet har valt att göra om klasserna eller ta in några elever utifrån så sitter det mycket strukturer i väggarna och det finns många rutiner att hålla sig i. Detta leder till ett par tuffa månader med att skapa trygghet i gruppen men framåt påsk så brukar gruppen må riktigt bra och de där häftiga stunderna av lärande infinner sig.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv.

På Glömstaskolan är allt nytt. Vi vuxna är nya för varandra, våra elever är nya för varandra och vi bär alla med oss kulturer och normer från en mängd olika skolor. Dessutom kommer det hela tiden nya människor in i verksamheten – både vuxna och barn. Detta gör att grupprocessen ständigt pågår och inte nödvändigtvis rör sig framåt. När vi tror att vi har satt en struktur som fungerar så väljer en kollega att byta jobb, en elev tillkommer eller försvinner eller en ny vuxen kommer in och allt kastas omkull än en gång. Det här är naturligtvis en stor utmaning som tär en del på (yrkes)självförtroendet hos oss vuxna.

Vi kan ju det här. Varför funkar det inte?

Jag har den stora förmånen att arbeta med väldigt kompetenta personer med lång erfarenhet av skola i många olika avseenden men det finns stunder då vi känner att vi har använt varenda verktyg vi någonsin har skaffat oss. Men lådan är inte tom, vi har bara använt fel mejsel för just den givna situationen. Nu gäller det att analysera läget, kolla kartan – var är vi, vart ska vi – och plocka fram de verktyg som behövs för just den terräng vi befinner oss i nu. Det kanske inte är kontursågen som ska fram utan snarare fogsvansen.

Utmaningar är bra, de är lärorika och när jag kommer ut på andra sidan så är jag en erfarenhet rikare.

/Jannike

 

 


A window of opportunity

Ett grupparbete. Sjuorna är utspridda i hemvisten. Redovisning om ett par dagar. Flitens lampa lyser överallt, mer eller mindre starkt, men överallt. Till och med i gruppen som inte gjort särskilt mycket alls trots styrning, lotsning och vägledning. När kniven ligger mot strupen har de fått fart.

Dags för utevistelse. Hemvisten töms. Men en elev sitter kvar, uppkrupen på ett bord med papper, tejp, saxar och pennor runt omkring sig. Eleven som hälsar glatt varje dag men som aldrig söker sig till vuxna. Eleven som har en hård yta och mycket attityd och som gång på gång hamnar i konflikt med pedagogerna.

Jag inser där just då att jag har en öppning. Jag sätter mig på bordet intill eleven och frågar hur det är. Jag får ett lite svävande svar och tänker att jag fåt ta fram det tunga artilleriet om vi ska hinna innan resten av eleverna är tillbaka. Jag plockar fram mitt ”Frågebatteri för byggandet av en förtroendefull undervisningsrelation”.

-Vem är du? frågar jag.

Eleven tittar på mig. Jag hinner tänka i en sekund att inledningen till det där frågebatteriet nog behöver uppdateras en aning innan det kommer. Det formligen rinner ur hen. Ålder, intressen, familjeförhållanden, skolbakgrund, oro över att den där utredningen som ska förklara koncentrationssvårigheterna och impulsiviteten som fortfarande inte är gjord. Jag nickar, ställer några följdfrågor, hittar gemensamma intressen och testar om vi skrattar åt samma saker. Det blir ett bra samtal.

När vårt ”window of opportunity” lider mot sitt slut och vi hör de andra eleverna komma in på hemvisten igen säger jag:

-Vad vill du veta om mig då? Du får fråga vad du vill.
Då vänder sig eleven mot mig och säger med ett leende:
-Jag vet redan allt jag behöver. Jag vet att du bryr dig. Det räcker.

/Jannike

 


Fördelar med att jobba i team #1

Den här veckan har jag haft oturen att både VAB:a och vara sjuk själv vilket, hittills, har inneburit sex dagars oplanerad frånvaro från jobbet. Jag tror att många av er som jobbar i skolan får lite puls av den informationen. För det är jobbigt att vara borta då det inte bara genererar högar att ta tag i när en kommer tillbaka utan för att det  ofta kräver engagemang under tiden en är hemma.

 

Tidigare i min lärarkarriär, där jag har undervisat ”mina klasser” i ett statiskt schema, har jag vid flera tillfällen slängt ihop en vikarieplanering med egen feber eller bara kommit in lite och kopierat till vikarien med ett snorigt barn på armen. Om jag ens har fått någon vikarie. Kanske har det istället varit en kollega som har tvingats undervisa två klasser samtidigt eller så har eleverna fått håltimme.  Inget alternativ har varit särskilt bra eller i alla fall inte optimalt. Håltimmar är dessutom så dåliga för elevernas resultat och skolmoral att regeringen med Gustav Fridolin i spetsen i höstas gick ut och förbjöd dem.

Men att förbjuda symptomen istället för att behandla sjukdomen är nog det dummaste en kan göra.

Och sjukdomen är inte obotlig vilket många trots allt verkar tro.

Det går alldeles utmärkt att behandla den sjukdom vars symptom är både håltimmar och stress och jag vågar säga att teamarbete är den bästa medicinen. På Glömstaskolan jobbar vi i team runt våra årskurser och vi jobbar även med ett flexibelt schema.  Schemat kan vi anpassa veckovis eller dagligen både utifrån gruppens behov och de vuxna som finns på plats och båda de parametrarna är minst sagt varierande. Naturligtvis är det bäst när vi är fullt team på plats och vi bara behöver anpassa oss efter gruppens behov men när så inte är fallet så löser det sig också. Redan förra torsdagen när jag visste att jag skulle behöva VABa möblerade vi om fredagens schema så att alla elever skulle få tillgång till så många vuxna som möjligt under hela dagen. Perfekt! Det som inte var perfekt var att mina barn hade fått influensa och vi förstod att vi behövde ta höjd för VAB även efter helgen vilket ledde till insikten:

– Men satan! Det är ju utvecklingssamtalsvecka också!

Det hade kunnat ge mig stresspåslag a la grande.  Men eftersom vi arbetar i team även där så steppade mina kollegor upp och såg till att ta mina samtal. Det är både möjligt för att vi har elevledda samtal och för att vår organisation inte är uppbyggd med mentorer utan vi erbjuder samtal med legitimerad lärare i teamet.

Det här har varit min mest stressfria VAB och sjukdomsfrånvaro sen jag började som lärare 2007 just tack vare att vi är organiserade som vi är. Jag är väl medveten om att mitt team har fått anpassa sig efter många obekväma parametrar den här veckan och jobba hårt men jag vet också att eleverna har fått undervisning hela dagarna. Det står och faller inte med att en person är borta. Den tid med mig som eleverna blev av med tar vi igen när jag är tillbaka vilket även det möjliggörs av det flexibla schemat.

/Jannike


När en önskar sig en rutin (men ändå inte vill ha den)

En av anledningarna till att jag började jobba på Glömstaskolan var, och är fortfarande, för att det inte sitter något i väggarna. Vi gör inte som vi alltid har gjort för alltid finns inte i den bemärkelsen. Vi sätter ständigt nya rutiner och förfinar eller förkastar dem varefter tiden går. Det finns en flexibilitet och en vilja att göra på nya sätt. Dessutom möts de allra flesta förslag med ett ”ja men va kul!” eller ”oj vad bra!” eller ”jaha, blev det så?!”eller ”vi tar det som det kommer” eller ”jag anpassar mig efter dig”…. Ja ni fattar. Det finns en vilja att mötas och att skapa så lite friktion som möjligt i det dagliga som både ska och kan vara flexibelt hos oss.

Det här passar min personlighet väldigt bra. Jag har inte världens längsta planeringshorisont utan planerar lite vartefter gruppen rör sig. Jag följer gärna en kollegas idé eller plockar upp en boll jag kastade för länge sen. Klart jag har en plan men min plan är också att planen alltid måste gå att omforma och bli något som vi behöver. Jag trivs således väldigt bra på Glömsta där jag som svensklärare med lätthet kan plocka innehåll till texter och diskussioner från undervisningen i de andra ämnena.

Så kommer februari.

Årskurs sex.

Nationella prov.

Det är då jag önskar att jag jobbar på en skola som har en plan och bara lutar sig mot en mångårig rutin. Det är då jag vill höra; ”Såhär gör vi här!” ”Så har vi alltid gjort!” ”Vi tar körschemat från förra året!” Det hade varit som musik i mina öron.

Men så är det inte. Jag jobbar på en skola där jag är ensam svensklärare i årskurs 6 och 7 och ska fixa det här.

Jag kan säga att det hela har varit en resa i olika faser som alla har inneburit en hel del stress (och svett) för en person som mig. En person som som sagt inte har världens längsta planeringshorisont. Då blir en sak som nationella proven ett obehagligt fyrkantigt avbrott i min annars så flexibla vardag. Nedan följer en redogörelse av hur planerandet och genomförandet av dessa prov har påverkat mig.

Stresspåslag 1.

I ett mail för ett par veckor sen: ”Proven är här”. Ok. De är här. Jag låter dem vara. Jag får ju ändå inte öppna kartongen. Om jag inte ens har tittat på kartongen kan jag dessutom låtsas att de inte finns. Det gick ändå bra ett par dagar.

Stresspåslag 2.

Eleverna. ”När ska vi göra nationella?” ”Är de svåra?” ”Vad händer om jag får F?” ”Jag är nervös!” ”Vad händer om man är sjuk?” Lugna. Klappa. Förklara. En, två och hundra gånger. Det går bra. Det blir fint. Du fixar det här. Lugnandet av deras oro får mig att tänka på annat. Bra ändå.

Stresspåslag 3.

Hjälpsamma strukturerade kollegan frågar: ”Behöver du hjälp kring nationella proven?” ”Nej”, hör jag mig själv säga. Ångrar mig. Tänker att jag nog ska be om hjälp ändå. Ångrar mig igen. Tänker att jag vill visa att jag också är strukturerad. Känner mig genast svettig.

Stresspåslag 4.

Roddar med schemat i excel. Bara det ger mig stressvett. Rutor. Känner mig instängd i strukturen men tar ett djupt andetag och lyckas klämma in alla fyra proven på två förmiddagar. Löjligt nöjd. Låter tiden rulla på. Ännu oceaner av tid till provdagen.

Stresspåslag 5.

Står inne hos rektor fredagen innan proven, beklagar mig lite över proven och dess varande, och han säger ”Men jag litar på att det här med nationella proven blir strålande”. Jag ler och har fortfarande inte en susning om hur det hela ska gå till.

Stresspåslag 6.

Sitter hemma och inser att två delprov på en förmiddag är barnplågeri. Känner klantrodnaden stiga och svetten bryter ut under armarna. Men hur korkad får man vara? Var är min kollega med körschemat?! Hen som säger ”Såhär gör vi varje år!!!” Nu är alltså jag den som ska rodda ihop det. Ett djupt andetag. Nytt schema. Blir lugn. Tänker att nu är det ju bara instruktionerna till vaktande lärarna och gruppindelning av eleverna kvar. Strålande.

Stresspåslag 7.

Måndag. Dagen innan provet. Har lovat kollegorna instruktioner för en vecka sen. Inget klart. Skäms. Gör som Pippi Långstrump och tar ett allvarssamtal med mig själv och skärper till mig. Skriver instruktioner, listor, delar in eleverna i grupper. Märker upp instruktioner, highlightar viktiga delar i instruktionerna för varje vaktande lärare. Går runt med andan i halsen och ber om ursäkt för sena besked.

Stresspåslag 8.

Inser innan hemgång på måndagen att jag inte vet om det finns sittplatser så att det räcker i klassrummen. Löser med hjälp.

Men mitt i all denna nationellaprovspanik (min) så är det så magiskt att få jobba just på Glömstaskolan. För där sitter inget i väggarna och ingen hade någon bättre plan för de här proven utan gick med på allt jag sa. Dessutom med ett leende. PREST-lärarna som skulle vakta på tisdagen mötte upp mig med ett ”men, vilken bra och tydlig instruktion” och en klapp på axeln, kollegorna som jag bad om hjälp med att flytta bord på måndag eftermiddag gjorde det utan att blinka.

Eleverna kom, om än lite nervösa, på tisdag morgon och gjorde provet med ett sånt lugn och engagemang. Kommentarerna efteråt var att det var kul och inte alls så svårt. Vissa längtade till och med till torsdagens prov. en elev sa:

-Jag älskar att göra prov. Särskilt nationella prov. För känslan efteråt är så skön så att det är värt det att det är jobbigt under tiden.

Jag vet inte om jag älskar, eller ens gillar, att jobba med nationella prov men nu vet jag klarar att planera och genomföra dem utan att det sitter något i väggarna. Så egentligen håller jag med eleven ovan. Känslan efteråt är jäkligt skön.

Högen då? Ja den är ju inte så skön. Men jag kan med stolthet berätta att jag är klar med rättningen av läsförståelsen och sammanställningen av densamma. Bara texterna kvar – men de får nog vänta till på måndag…

/Jannike

 

 


Relationen – lärarens viktigaste investering

En vanlig föreställning är att skolans problem grundar sig i en brist på ordning och reda. Däremot pratas  det sällan om konstruktiva sätt att komma till sans med problemet. Och då menar jag just konstruktiva sätt – för det är ingen brist på förslag från en mängd olika håll. 

Både i  skolan och i samhället tenderar man att kräva ett återtåg till det gamla. Förslagen på lösningar grundar sig nästan alltid i mer lärarledd undervisning dvs katederundervisning och färre distraktionsmoment för i eleven, oftast i form av förbud av mobiltelefoner i klassrummet. Förslag som bygger på historia, alltså som vi alltid har gjort, och inte på vad som nödvändigtvis fungerar eller heller speglar det samhälle vi lever i idag med digitalisering och fokus på självledarskap.

Däremot tycker jag att man på en samhällelig nivå glömmer att diskutera att inga av dessa åtgärder får särskilt mycket effekt om läraren som leder eleverna inte skapar relationer med dem. Där borde fokuset i debatten ligga istället. Lärarens möjlighet och förmåga att skapa undervisningsrelationerför det är nyckeln till att skapa ett lugn.

Skolan är, ju som bekant, en obligatorisk institution som primärt inte bygger på valfrihet för individen utan på skolplikt. För att skapa motivation och meningsfullhet, för var och en i ett sådant system, så måste undervisningen byggas på förtroenden. Dessa bör grunda sig på ett, av läraren, initierat intresse för varje elev.

Som pedagog ska en ha klart för sig att bra undervisningsrelationer till eleverna är en nödvändighet. Om eleverna inte känner att lärarna bryr sig så skapas inte en meningsfull klassrumssituation. Det är även viktigt att förstå, som pedagog, att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Läraren får aldrig bli för stolt för att ge sig i en konflikt eller bli trött på en elev. Hen måste alltid börja om. Tömma bägaren. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer en kanske aldrig att nå. Läraren får dock aldrig ge upp för det känner  garanterat eleven och då finns det risk för att eleven också ger upp.

För att en elev ska vilja komma till skolan även imorgon och dagen efter det måste det byggas ett relationellt kapital mellan läraren och eleven. Detta blir sedan till ett ömsesidigt kontrakt av tillit som främjar undervisning och lärande.

Uppdraget är att varje elev ska utvecklas så mycket som möjligt och det sker inte genom att alla stöps i samma form. Relationerna mellan lärare och elever är grundläggande för att skapa förståelse för varje individ och skapa förutsättningar för optimalt lärande.

/Jannike

 

 

 


Jaha, vad jobbar du med då?

-Jag är lärare.
-Vad undervisar du i?
-Svenska. På högstadiet…
-Åh, herregud! Hur orkar du?

Ja, hur sjutton orkar jag? Högstadieungdomar som luktar svett, är fulla av hormoner och skriker könsord så fort de bara öppnar munnen. De är som en slags labil, illaluktande amöba med tourettes som inte går att kontrollera. Tonåren är människans absoluta lågvattenmärke. Perioden då allt havererar och hjärnan blir till fluff.

Men vänta nu! Va? Nä… Det där stämmer ju inte. Förstås.

Högstadiet. En tid när barn blir till tonåringar. Den härligaste tiden som finns. När de barnsliga skratten klingar i korridorer, klassrum och matsalar samtidigt som målbrottsrösterna brölar i samma utrymmen. När empatin är större än någonsin och när en vill omfamna och rädda kompisarna, djuren och hela världen.

Jag älskade högstadiet. Jag rörde mig i gränslandet mellan att vara barn och vuxen. Jag jobbade hårt, var artig och väluppfostrad men emellanåt struntade jag också i allt och trotsade lärarna. Mitt i allt detta ambivalenta hade jag dessutom så himla kul och jag kände mig lycklig och det var i slutändan därför jag valde att utbilda mig till högstadielärare. Jag ville återuppleva atmosfären igen och igen och igen.

Idag är jag den som premierar hårt jobb och den som gärna konverserar med välartade barn. Idag är jag också den som peppar och lirkar och försöker hitta vägar med de som upplevs strunta i allt och jag är även den som andas och räknar till tio när den trotsande eleven gör allt för att få mig ur balans. Ibland lyckas jag fantastiskt och ibland lyckas jag sådär… Men så länge jag har siktet inställt på en varaktig undervisningsrelation så får jag haverera ibland, för att återuppstå lite starkare och lite klokare därefter.

Det finns nog inget som är så omväxlande och så fullt av känslor som att jobba på högstadiet och det finns nog heller inget som håller en så ung som att hänga med tonåringar. Varje dag.

Lyllo mig som dessutom får betalt för det!

/Jannike