Pedagogiskt personbästa

En gång för länge sen hade jag en annan blogg om skolan. Där hittade jag ett inlägg inlägg som jag älskade då och som jag fortfarande tycker är så bra och tänkvärt. Det handlar om att formulera sitt pedagogiska personbästa.

Rubriken stal jag ifrån ett inlägg på Anne-Marie Körlings blogg skrivet under samma tid. Hon menade att formulera sitt pedagogiska personbästa det var den tävlingsform som hon tyckte bäst om. Den där man tävlar med sig själv och ser till sin personliga utveckling. Som den utpräglade tävlingsmänniska jag är blev jag så  klart inspirerad.

Fantastiskt! Alla lärare borde kunna formulera sitt pedagogiska personbästa, tänkte jag då som nu.

Anne-Marie Körling skrev: ”Mitt pedagogiska personbästa… det är att jag ständigt utmanar mig i mitt tänkande och förvaltar min kunskap- och människosyn. ” Ett jäkligt grymt personbästa måste jag säga.

Själv skulle jag säga att mitt pedagogiska personbästa är att jag bygger bestående, äkta och förtroendefulla relationer med mina elever. Relationer som ger mig en undervisningssituation som bygger på ömsesidig respekt och tillit. Det är jag väldigt stolt över! Om du vill veta mer om mitt relationsbyggande så kan du höra mig i Anna och Philips lärarpodcast, avsnitt 161.

Vilket är ditt pedagogiska personbästa? Dela gärna med dig i kommentarerna.

/Jannike

P.S
Dessutom är det grymt med tävlingar där man alltid står som vinnare!


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike