Fem, sex, sju, ått – när teamkoreografin sitter

Eftermiddag i hemvisten. Eget arbete. En oväntad situation som leder till att en tredjedel av alla elever plötsligt är i en klump i hallen.

Kunskapsfokuset som bortblåst.

Stora känsloyttringar. Gråt. Kramar. Blanka ögon. Munnar som skriker att vuxna inte fattar någonting. Men det gör vi. Vi har alla varit tonåringar. Vi vet hur det känns när känslorna tar överhand. Vi vet också det som tonåringen ännu inte vet – att det går över. Vi vet att vi måste sätta en gräns.

Från olika håll kommer vi. Som i en osynlig armkrok. Med vårt vuxna sätt. Vårt kunskapsfokus. Förklarar tydligt vad vi förväntar oss av eleverna i ytterligare fyrtiofem minuter. Att deras känslor måste sättas på paus en stund. Teamet som sluter upp i dansen, känner takten och sätter koreografin.

Tilliten till att alla gör precis det de ska när de måste.

/Jannike


Teamarbete – som en synkroniserad spontandans

Det finns inget som får mig att bli så intresserad och engagerad som människor som är kunniga, som vet att de är kunniga, som brinner för det de gör och sedan utför sitt arbete med stor ödmjukhet inför uppgiften.

Just det fick jag vara med om här om kvällen då jag hade det stora nöjet att besöka en fantastisk restaurang i en av Stockholms södra förorter. Deras avsmakningsmeny var naturligtvis en matupplevelse långt utöver det vanliga med smaker, texturer och kombinationer som mer är att betraktas som konst och hantverk än som matlagning. Hela besöket var som ett välkomponerat musikstycke, där varje ton var i total harmoni, vilket kompletterades av en dans med felfri koreografi som var både väl  inövad med möjlighet till spontanitet.

Upplevelsen blev näst intill religiös då servitörer och kockar gav oss en känsla av att hela tiden vara utvalda och speciella. De var ett så totalt sammansvetsat team som hela tiden, utan att behöva kontrollera, visste vad alla andra gjorde och uppvisade full tillit till varandras kompetens i att ge alla gäster samma fantastiska känsla under hela kvällen.

Så vad är då min poäng?

Meningen med detta inlägg är naturligtvis inte att recensera en restaurang utan att använda detta krogbesök som en metafor för hur ett välfungerande teamarbete kan lyfta en organisation och helhetsupplevelsen för de som är i den.

Det viktigaste i arbete i team är just tillit. Oavsett vad man jobbar med måste man lita på att ens kollegor gör det det som är bestämt. För att kunna känna den tilliten så måste teamets organisation bygga på en grundläggande struktur, ett slags körschema som alla följer. På restaurangen handlade det om allt från det första personliga varma mötet med gästen, till bordsplacering och sedan vägen genom de arton (18!) rätterna. En tydlig utstakad väg från början till slut. Tydlig men inte utan överraskningar.

I skolan är det egentligen samma sak. Det viktiga första mötet på morgonen, klassrumsplacering och en guidad tur genom dagens planerade uppgifter.  Just strukturen och ordningen för en perfekt helhetsupplevelse är dessutom än viktigare i en situation där mottagaren inte frivilligt har valt att delta. Skolan styrs av inte av bordsbokningar och väntelistor utan av lagstadgad närvaroplikt.  Vi borde dock arbeta för att få eleverna i skolan lika nöjda som gästerna på stjärnprydda krogar.  Min rektor brukar alltid säga att:

Om vi kan få våra ungdomar att gå hem från skolan med en känsla av att vilja komma tillbaka nästa och nästa dag och göra samma sak så har vi lyckats.

Vidare var det inte bara strukturen och de väl inövade rörelserna i matsalen som gjorde besöket så minnesvärt utan även servitörernas förmåga att läsa sina gäster. Precis som i skolan så möter de olika människor med olika behov, önskemål och tankar om vad en sådan här kväll är och ska vara. Det krävs då att de ska kunna möta gästerna både utifrån sin professionella roll men även att de ska ge lite av sig själva där det behövs. Allt för att skapa precis den relation som just den specifika gästen förväntar sig. Vidare måste alla ha tillit till att alla tar det ansvaret för att varje person i teamet ska kunna vara bäst just där just då. Att alla levererar, professionalism och en del av sin personlighet, så att gästen går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse .

Det är ju precis det vi också måste göra. Läsa eleven, lista ut och leverera precis så mycket som behöves i varje situation. Svårt men absolut inte omöjligt bara alla gör samma sak – på sitt sätt. Det viktigaste är att (även) eleven går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse.

Kvällen på restaurangen avslutades på det absolut bästa sätt jag hade kunnat tänka mig. Lokalen tömdes sakta på folk och tillslut var jag och mitt sällskap ensamma kvar. Jag hade redan annonserat, kanske vid rätt nummer 14, att jag hade en miljon frågor om både maten och drycken men framförallt om inramningen. Teamarbetet. Dansen. Så när det var dags för påtår slog de båda servitörerna sig ner vid vårt bord och drack kaffe med oss. Fyra proffs, två på skola och två på restaurang, möttes i natten och insåg att likheterna mellan en kväll på en lyxrestaurang och en dag på högstadiet inte bör skilja sig nämnvärt åt i grundplanering och utförande. Vi kom fram till att det viktigaste är att alla vet vad som förväntas av dem i alla lägen och att man kan lita på att det finns uppbackning när det behövs. Att det dock kan finnas en viss skillnad i mottagandet var vi överens om, men målet måste ju vara att skolan rör sig mer mot lyxrestaurangen i det avseendet än tvärt om.

/Jannike

 

 

 


När ALLA är nya på jobbet

När jag började jobba på Glömstaskolan i mars 2017 var det ett tag sen jag var ny på jobbet. En ovan känsla. Att vara ny på Glömstaskolan är heller inte som att vara ny på vilket jobb som helst. Inget är som jag var van vid. Enda likheten med min tidigare arbetsplats var väl att det fanns elever. Och kollegor.

(För er som är nyfikna så läs mer på Glömstaresan)

Dåvarande rektor, poängterade gång på gång hur viktigt det var att jag skulle få känna mig just ny. Att det inte var någon som krävde mer än mitt engagemang och min närvaro under en period. Han förklarade även att ”ny på jobbet är man i typ tre år så sitt still i båten, det blir nog bra”.

Men om man är ny på jobbet i tre år betyder det att alla, alltså ALLA, på Glömstaskolan är nya på jobbet. All personal och alla elever. Fortfarande.

Dessutom växer skolan hela tiden och det är ett ständigt inflöde av både elever och personal. Det är minst sagt en utmaning då vi gång på gång kastas tillbaka i grupprocessen och tvingas jobba med att sätta en grundtrygghet för att sedan kunna gå in i en lärande process. Det kräver energi och det kräver att en ligger steget före.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv. I vissa grupper går det snabbare och i vissa tar det längre tid beroende på vilka erfarenheter deltagarna bär med sig. Jag har inte för avsikt att redogöra för gruppdynamikens psykologi för den kan du läsa om här, här och här men jag har för avsikt att reflektera över hur knepigt det kan vara att skapa lärande och produktivitet i en grupp som ständigt förändras.

På de skolor jag har jobbat på innan så har jag och mina kollegor fångat upp elever i årskurs sex eller sju och då har det vanligtvis gått på skolan sedan förskoleklass. Skolorna har varit etablerade verksamheter som har funnits i många år och personalen har arbetat tillsammans under en längre tid. Även om man inför högstadiet har valt att göra om klasserna eller ta in några elever utifrån så sitter det mycket strukturer i väggarna och det finns många rutiner att hålla sig i. Detta leder till ett par tuffa månader med att skapa trygghet i gruppen men framåt påsk så brukar gruppen må riktigt bra och de där häftiga stunderna av lärande infinner sig.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv.

På Glömstaskolan är allt nytt. Vi vuxna är nya för varandra, våra elever är nya för varandra och vi bär alla med oss kulturer och normer från en mängd olika skolor. Dessutom kommer det hela tiden nya människor in i verksamheten – både vuxna och barn. Detta gör att grupprocessen ständigt pågår och inte nödvändigtvis rör sig framåt. När vi tror att vi har satt en struktur som fungerar så väljer en kollega att byta jobb, en elev tillkommer eller försvinner eller en ny vuxen kommer in och allt kastas omkull än en gång. Det här är naturligtvis en stor utmaning som tär en del på (yrkes)självförtroendet hos oss vuxna.

Vi kan ju det här. Varför funkar det inte?

Jag har den stora förmånen att arbeta med väldigt kompetenta personer med lång erfarenhet av skola i många olika avseenden men det finns stunder då vi känner att vi har använt varenda verktyg vi någonsin har skaffat oss. Men lådan är inte tom, vi har bara använt fel mejsel för just den givna situationen. Nu gäller det att analysera läget, kolla kartan – var är vi, vart ska vi – och plocka fram de verktyg som behövs för just den terräng vi befinner oss i nu. Det kanske inte är kontursågen som ska fram utan snarare fogsvansen.

Utmaningar är bra, de är lärorika och när jag kommer ut på andra sidan så är jag en erfarenhet rikare.

/Jannike

 

 


Fördelar med att jobba i team #1

Den här veckan har jag haft oturen att både VAB:a och vara sjuk själv vilket, hittills, har inneburit sex dagars oplanerad frånvaro från jobbet. Jag tror att många av er som jobbar i skolan får lite puls av den informationen. För det är jobbigt att vara borta då det inte bara genererar högar att ta tag i när en kommer tillbaka utan för att det  ofta kräver engagemang under tiden en är hemma.

 

Tidigare i min lärarkarriär, där jag har undervisat ”mina klasser” i ett statiskt schema, har jag vid flera tillfällen slängt ihop en vikarieplanering med egen feber eller bara kommit in lite och kopierat till vikarien med ett snorigt barn på armen. Om jag ens har fått någon vikarie. Kanske har det istället varit en kollega som har tvingats undervisa två klasser samtidigt eller så har eleverna fått håltimme.  Inget alternativ har varit särskilt bra eller i alla fall inte optimalt. Håltimmar är dessutom så dåliga för elevernas resultat och skolmoral att regeringen med Gustav Fridolin i spetsen i höstas gick ut och förbjöd dem.

Men att förbjuda symptomen istället för att behandla sjukdomen är nog det dummaste en kan göra.

Och sjukdomen är inte obotlig vilket många trots allt verkar tro.

Det går alldeles utmärkt att behandla den sjukdom vars symptom är både håltimmar och stress och jag vågar säga att teamarbete är den bästa medicinen. På Glömstaskolan jobbar vi i team runt våra årskurser och vi jobbar även med ett flexibelt schema.  Schemat kan vi anpassa veckovis eller dagligen både utifrån gruppens behov och de vuxna som finns på plats och båda de parametrarna är minst sagt varierande. Naturligtvis är det bäst när vi är fullt team på plats och vi bara behöver anpassa oss efter gruppens behov men när så inte är fallet så löser det sig också. Redan förra torsdagen när jag visste att jag skulle behöva VABa möblerade vi om fredagens schema så att alla elever skulle få tillgång till så många vuxna som möjligt under hela dagen. Perfekt! Det som inte var perfekt var att mina barn hade fått influensa och vi förstod att vi behövde ta höjd för VAB även efter helgen vilket ledde till insikten:

– Men satan! Det är ju utvecklingssamtalsvecka också!

Det hade kunnat ge mig stresspåslag a la grande.  Men eftersom vi arbetar i team även där så steppade mina kollegor upp och såg till att ta mina samtal. Det är både möjligt för att vi har elevledda samtal och för att vår organisation inte är uppbyggd med mentorer utan vi erbjuder samtal med legitimerad lärare i teamet.

Det här har varit min mest stressfria VAB och sjukdomsfrånvaro sen jag började som lärare 2007 just tack vare att vi är organiserade som vi är. Jag är väl medveten om att mitt team har fått anpassa sig efter många obekväma parametrar den här veckan och jobba hårt men jag vet också att eleverna har fått undervisning hela dagarna. Det står och faller inte med att en person är borta. Den tid med mig som eleverna blev av med tar vi igen när jag är tillbaka vilket även det möjliggörs av det flexibla schemat.

/Jannike