Kan du inte bara börja med ”god morgon”?

När natten tränger sig på och sömnen ännu inte vill komma och hjärnan går på högvarv efter dagens händelser så ägnar jag mig åt en hel del självreflektion. Det ledde till en liten fundering kring vem jag egentligen är bland eleverna. Min initiala bild av mig själv är att jag är den där snälla men stränga och väldigt tydliga pedagogen som hela tiden jobbar för att upprätthålla den ordning som vi behöver på våra hemvister. Det som kröp sig på här om kvällen var dock en helt annan bild av mig själv.

Jag har blivit tjataren.

Jag är så inställd på att hela tiden se till att eleverna är där de ska vara, gör det de ska göra, att de pratar i en samtalston som bidrar till arbetsro så att jag inte hinner vara trevlig. Eller hinner… Jag glömmer liksom bort vanligt hyfs. Jag bara går runt och petar i allt.

En dag fick jag dock en rejäl näsbränna av en elev som vid tillsägelsen att han var i fel rum svarade mig helt sonika:
-Kan du inte bara börja med att säga ”god morgon”?

Touché!

/Jannike


Världens viktigaste jobb

Den viktigaste och roligaste delen i arbetet som lärare tycker jag, som bekant, är att bygga relationer. Relationer skapar primärt förutsättningar för ett bättre klassrumsklimat, en djupare inlärning och större möjligheter till utmaning av elevernas kunskaper. Vidare så leder de i vissa fall till en kontakt som sträcker sig utanför klassrummet och genom livet. Vissa elever liksom kniper tag i en del av ens hjärta och klamrar sig fast. Länge.

En elev har särskilt bitit sig fast och i början av sommaren kom det ett sms från ett okänt nummer.

Hej NN behöver komma i kontakt med dig. Han sitter i Kumla just nu. Han undrar om han kan skicka ett brev. Vad är adressen om det är okej //hans vän

Min första tanke var: ”Men va fan, Kumla?! Nu är det illa.” Jag gick och drog på svaret. Vad vill han? Vad förväntar han sig? Vill han att jag ska baka en limpa med en fil i eller köra flyktbilen när han har hoppat över muren? Jag övervägde att inte svara. Jag menar jag är ju en städad, helt vanlig Svensson med barn och man och hus och ja ni vet… Vem har han blivit? Vad ger jag mig in i om jag svarar? Men nyfikenheten tog överhanden (jag var ju bara tvungen att få veta) så jag skickade ett långt sms med tusen frågor och till slut även min adress till hans vän.

Första brevet kom. Alltså ett brev. Ett handskrivet brev i brevlådan. Jag har inte brevväxlat sen jag var i tidiga tonåren. Det var nästan lite högtidligt att öppna det vita lilla kuvertet och hitta det randiga kollegieblockspappret där i. Med prydlig handstil hade han skrivit några trevande artighetsfraser, information om hans nya vistelseort och en hälsning till mina barn.

En utsträckt hand till sin gamla lärare från högstadiet.

Jag skrev ett svar, ett långt svar. Ett brev med tusen frågor. Hur mår du? Varför sitter du inne? Hur mår familjen? Hur gick det för brorsan? Hur mår kompisarna från högstadiet? Vad har du för framtidsplaner? Svaret lät inte vänta på sig och breven fortsätter att komma och att skickas. Vi berör allt viktigare saker för varje vända och jag försöker att mota ut elefanten i vardagsrummet och inte censurera mina tankar. Högtidligheten i att få ett brev i brevlådan försvinner inte utan förstärks snarare med brevens allt djupare innehåll.

Poängen jag vill göra med det här inlägget är att vi gör skillnad. Vi sätter spår och vi påverkar. Alla elever i våra klassrum kommer ju att hamna någonstans. Vissa blir företagsledare, vissa blir elektriker, jurister, läkare eller lärare och vissa hamnar faktiskt i fängelse. Vad det blir vet vi inte förrän efteråt. Men vi ska ge alla förutsättningar att utvecklas. Vi ska ge alla barn hopp om en framtid och vi ska ge alla barn den bästa utbildning de kan få utifrån deras egna förutsättningar.

Den här eleven gav jag tilltro till sin egen förmåga och jag och mina kollegor skapade en möjlighet för honom att lyckas med grundskolan. Jag fanns där i med och motgång. Jag satte gränser när det behövdes och jag berömde honom när det gick bra. Vi bråkade och vi skrattade och jag gjorde alltid skillnad på det han gjorde och den han varDet i sin tur ledde alltså fram till den där dagen när han, tjugo år gammal, satt i ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser och funderade på vem han ville brevväxla med. Förhoppningsvis landade valet på mig för att jag varit en person som byggt tillit och gett honom förtroenden och sedemera hopp. Hopp om en enklare framtid. Om en framtid med en nystart och möjligheten att välja rätt. 

Vi betyder naturligtvis olika mycket för olika elever för de behöver oss på olika sätt men vi måste finnas där. Jag hoppas och tror att den här killen kommer att vända skutan när han kommer ut i juni. Det är ett privilegium att få vara en del av en gammal elevs vuxna liv och att släppas in i det som är jobbigt och svårt och få fortsätta att finnas där.

Vi har världens viktigaste jobb!

/Jannike

 

 

 


På besök i en annan värld

Ungefär två gånger per termin förväntas vi som arbetar som lärare på högstadiet att vara ute på fritids på eftermiddagen så att även fritidspersonalen ska kunna vara med på våra utvecklingsmöten. Det är dagar som jag helt ärligt inte har sett fram emot särskilt mycket. Jag valde att jobba på högstadiet av en anledning. Jag gillar inte att leka. Jag gillar inte att hänga med små barn och jag är verkligen inte överförtjust i att vara ute med barn på arbetstid. Dessutom känner jag mig så otroligt malplacerad när jag är i en miljö som jag inte förstår. Idag var en sån dag.

Jag avslutade min lektion, gick via personalrummet och hämtade en kopp kaffe för att ha något att hålla mig i där ute. Smög fram till skolgårdsläraren och frågade lite osäkert vad som förväntades av mig. Samma skolgårdslärare som förra vintern frågade mig och mina, för uppgiften, uselt klädda kollegor om vi tyckte att fiskarna var fina.
-Va? Vadå fiskar? undrade vi förvånat.
-Ja de i akvariet som ni verkar glo in i…

Vi på hög är alltså inte världsmästare på det här med fritids.

Hur som helst. Jag gick fram till honom och han pekade med hela handen. Håll dig där borta i mitten. Typ vid gungorna. Jag skulle precis gå när han ändrade sig.
-Nej förresten, kolla hur det går för sexåringen som står i boden och sköter utlåningen.

Sagt och gjort. Jag gick dit och det var så vansinnigt värt det. Denna lilla människa som så stolt berättade om sitt uppdrag i boden och som berättade att han gick i förskoleklass där det fanns massvis med barn. Säkert fyrtio. Sjuttio, frågade jag. Nej, fyrtio. Alltså jättemånga.
-Du vet när vi sitter i den där trappan i hemvisten så är det helt fullt och det sitter till och med barn på golvet. Så därför är vi många. Typ sååååå många, alltså fjorton.

Mitt hjärta smälte. Denna lilla varelse tog sig rätt in i mitt hjärta.

Sen la han sin hand på min och tittade upp på mig och frågade:
-Vet du vad som finns på den högsta våningen. Den där precis uppe vid taket.
-Ja det vet jag. Där finns jag och där undervisar jag de stora barnen i sjuan och åttan.
Han spärrade upp ögonen och såg ut som om han hade fått svaret på en av livets stora gåtor. Han var så imponerad att han var tvungen att dubbelkolla om jag verkligen talade sanning. Jag log och lovade att nog är det sant alltid.

Innan jag gick lämnade jag min kaffekopp i boden – kaffet var slut och jag behövde inte längre något att hålla mig i.

/Jannike

 


Armbryterskan – det är jag!

Skolstart. Upprop. Sedan mingel i fritidsgårdens lokaler på skolan med alla sjuor och åttor. Mitt leende var bredare än på länge och den lycka jag kände i magen över att träffa eleverna igen gav mig all energi tillbaka efter en lång uppstartsvecka med bara vuxna.

Jag tog mig genom elevhavet och hejade glatt på gamla elever och presenterade mig för de nya. Vi pratade om känslan att vara tillbaka och många verkade odelat positiva över att äntligen vara i en skolkontext igen.

Plötsligt kommer det fram fyra killar i sjuan, nya för i år, och frågar:

– Är det du som är sådär stark? Alltså är det du som bryter arm med eleverna?

Jag skrattade till, log lite finurligt och undrade var de hade fått det ifrån.

– Från min brorsa! utbrast en av dem. Och jag vet att han fick spö av dig i början av sjuan. Men nu är han starkare än du. Eller hur?!

Jag bekräftade att det var sant men att jag nog, trots det, är den starkaste läraren på heeeeeeeela skolan  och om de var intresserade av att förlora i armbrytning så kunde vi ta en match på lunchen dagen efter.

När tisdagen kom väntade de tålmodigt på att jag skulle få i mig maten och så var det dags. De plockade ut den starkaste av dem och skickade fram honom. Han fick stryk. Nästa klev sturskt fram. Han fick stryk. Nummer tre och fyra gick samma öde till mötes och för att gå därifrån med hedern i behåll föreslog de vänster hand. Visst sa jag och det hela upprepade sig.

De konstaterade att jag ”hade lekt sönder” dem men att de sällan skulle ge upp. Innan sjuan var slut så skulle de ta mig.

Det finns olika sätt att bygga relationer. Det här är ett sätt – med de som vill.

/Jannike


Pedagogiskt personbästa

En gång för länge sen hade jag en annan blogg om skolan. Där hittade jag ett inlägg inlägg som jag älskade då och som jag fortfarande tycker är så bra och tänkvärt. Det handlar om att formulera sitt pedagogiska personbästa.

Rubriken stal jag ifrån ett inlägg på Anne-Marie Körlings blogg skrivet under samma tid. Hon menade att formulera sitt pedagogiska personbästa det var den tävlingsform som hon tyckte bäst om. Den där man tävlar med sig själv och ser till sin personliga utveckling. Som den utpräglade tävlingsmänniska jag är blev jag så  klart inspirerad.

Fantastiskt! Alla lärare borde kunna formulera sitt pedagogiska personbästa, tänkte jag då som nu.

Anne-Marie Körling skrev: ”Mitt pedagogiska personbästa… det är att jag ständigt utmanar mig i mitt tänkande och förvaltar min kunskap- och människosyn. ” Ett jäkligt grymt personbästa måste jag säga.

Själv skulle jag säga att mitt pedagogiska personbästa är att jag bygger bestående, äkta och förtroendefulla relationer med mina elever. Relationer som ger mig en undervisningssituation som bygger på ömsesidig respekt och tillit. Det är jag väldigt stolt över! Om du vill veta mer om mitt relationsbyggande så kan du höra mig i Anna och Philips lärarpodcast, avsnitt 161.

Vilket är ditt pedagogiska personbästa? Dela gärna med dig i kommentarerna.

/Jannike

P.S
Dessutom är det grymt med tävlingar där man alltid står som vinnare!


En (viktig) parentes

En kollega sa till mig här om dagen att vi är parenteser i elevernas liv, men hon la även till: ”Väldigt viktiga parenteser.”

Som den här nedan.

2*(6+7)=?

Kan ni prioriteringsregeln? Det är en matematisk regel som bestämmer i vilken ordning man måste utföra räkneoperationer för att få rätt utfall. Man börjar med multiplikation/division för att efter det räkna addition/subtraktion. Men om man lägger in en parentes i uttrycket så ska den räknas ut allra först. Parentesen i matematiken är ett sätt att frångå prioriteringsregeln. Man måste alltså ta hand om det som står parentesen innan man gör något annat – annars nås inte det önskade resultatet.

Så om vi nu är en parentes i våra elevers liv så väljer jag den matematiska parentesen. Den som verkligen betyder något.  Säg att parentesen i varje barns unika uttryck är de behov som måste tillfredsställas för att hen ska klara både skolan och sedemera livet. Det kan vara behov av trygghet, förtroendefulla undervisningsrelationer, struktur, förutsägbarhet, utmaningar eller djupgående förklaringar. Vi som arbetar i skolan har ett ansvar att få ordning på alla dessa parenteser innan vi gör något annat.

Vi lärare, ju längre ner i åldrarna vi jobbar, spelar större roll än vad vi ibland verkar tro. Som högstadielärare följer jag en årskurs under 3-4 år, vilket är en väldigt liten del av mitt hittills levda liv på 36 år. Det ligger på någonstans mellan en tolftedel till en niondel av mitt liv. En andel som dessutom blir mindre för varje yrkesverksamt år. Däremot när jag släpper en 16-åring på skolavslutningen i nian så har jag varit delaktig i uppemot 25 %, alltså en fjärdedel , av elevens liv. Det är inte en piss i Mississippi. Det är en betydande del och dessutom en del som är lika stor för i runda slängar alla elever som jag har undervisat, undervisar och kommer att undervisa under mitt yrkesliv.

Vi som arbetar i skolan har ett enormt ansvar att ge varje unge en så bra skolgång som möjligt. Oavsett hur bra de presterar, hur mycket de än obstruerar, hur ofta eller sällan de kommer till skolan så måste vi se till att de känner att de har ett värde. Att de deras person är värdefull och att vi värdesätter relationen till dem. Högt. Att de kan lita på oss. Att vi är rättvisa. Att vi ser till deras bästa. Det betyder inte alltid att vi kommer att vara överens men att vara oense med någon man har ett relationskapital hos är betydligt lättare än när det är tomt på banken.

/Jannike

 

 


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike


”Det måste spraka!”

Här om dagen fick jag höra en visionär skolledare uttrycka sig som i rubriken – att det måste spraka, och jag håller med honom fullkomligt. Lärande måste väcka nyfikenhet och glöd i blicken hos våra elever. Vi som jobbar i skolan måste fånga eleverna och göra dagarna till upplevelser.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr 11, kap 1

Smaka på orden. Låta. Varje. (Alltså varje.) Elev. Finna. Sin. Unika. (UNIKA.) Egenart. Vi måste låta varje barn utvecklas så mycket som varje elev någonsin kan. Detta för att alla ska finna sin plats i samhället. Finna sin plats. Inte sättas på plats.

Det är stundtals provocerande svårt att möta varje elev där den behöver bli mött. Lista ut vad som får dem att gå igång och motiveras. Lista ut vad som är utveckling i varje enskilt fall. Visst är jobbet enkelt om eleverna sitter i raka rader och lydigt lyssnar till allt det fantastiska jag har att berätta för att sedan behöva leverera tillbakadet till mig på givet datum. Men vårt jobb är inte lätt. Det är förjordat jädra jättesvårt och det ska det vara. Det ska vara jobbigt varje dag för vi har ett av världens viktigaste jobb. Vi är med och skapar framtiden.

Vi ska hjälpa till att forma kritiskt tänkande, kreativa, ständigt lärande individer som klarar av det informations och förändringstempo som vår samtid erbjuder. För att inte tala om vår framtid. En framtid som aldrig förr har varit så svår att sia om.

Som jag skrivit tidigare så finns det inget som jag tycker är så vackert som människor som brinner. Det kan vara för måleri, hästar eller hjärnkirurgi – det viktiga är inte ämnet utan engagemanget. Det skapar ett driv, ett lärande och ett kunnande som mynnar ut i kompetens som är minst lika intressant som det brinnande engagemanget är vackert.  Vi måste se till att denna låga tänds hos alla och att den fortsätter att brinna.

Vi måste skapa kreativa lärandemiljöer där bildning står i centrum. Inte mobilförbud. Inte bänkar i raka rader. Inte likadana hårda stolar till alla. Inte förmedlingspedagogik. Vi måste leverera upplevelsepedagogik. Skolan måste inte vara tråkig. Inte någonsin. Men däremot måste skolan vara bildande.

Vi får inte hamna i läget där det vi ser i våra elevers ögon är en falnande glöd som sedemera slocknar.

Men hur? Jo kanske såhär: Det ska, som sagt, vara jobbigt att vara lärare. Vi ska slita som djur för att anpassa undervisningen så att alla kan ta del av den. Vi ska utforma uppgifter så att alla kan lyckas. Och vi ska våga släppa in eleven i processen. Vi skapar med och inte för.

Och slutligen så måste vi skapa relationer, relationer, relationer, relationer, relationer, relationer….

/Jannike


Teamarbete – som en synkroniserad spontandans

Det finns inget som får mig att bli så intresserad och engagerad som människor som är kunniga, som vet att de är kunniga, som brinner för det de gör och sedan utför sitt arbete med stor ödmjukhet inför uppgiften.

Just det fick jag vara med om här om kvällen då jag hade det stora nöjet att besöka en fantastisk restaurang i en av Stockholms södra förorter. Deras avsmakningsmeny var naturligtvis en matupplevelse långt utöver det vanliga med smaker, texturer och kombinationer som mer är att betraktas som konst och hantverk än som matlagning. Hela besöket var som ett välkomponerat musikstycke, där varje ton var i total harmoni, vilket kompletterades av en dans med felfri koreografi som var både väl  inövad med möjlighet till spontanitet.

Upplevelsen blev näst intill religiös då servitörer och kockar gav oss en känsla av att hela tiden vara utvalda och speciella. De var ett så totalt sammansvetsat team som hela tiden, utan att behöva kontrollera, visste vad alla andra gjorde och uppvisade full tillit till varandras kompetens i att ge alla gäster samma fantastiska känsla under hela kvällen.

Så vad är då min poäng?

Meningen med detta inlägg är naturligtvis inte att recensera en restaurang utan att använda detta krogbesök som en metafor för hur ett välfungerande teamarbete kan lyfta en organisation och helhetsupplevelsen för de som är i den.

Det viktigaste i arbete i team är just tillit. Oavsett vad man jobbar med måste man lita på att ens kollegor gör det det som är bestämt. För att kunna känna den tilliten så måste teamets organisation bygga på en grundläggande struktur, ett slags körschema som alla följer. På restaurangen handlade det om allt från det första personliga varma mötet med gästen, till bordsplacering och sedan vägen genom de arton (18!) rätterna. En tydlig utstakad väg från början till slut. Tydlig men inte utan överraskningar.

I skolan är det egentligen samma sak. Det viktiga första mötet på morgonen, klassrumsplacering och en guidad tur genom dagens planerade uppgifter.  Just strukturen och ordningen för en perfekt helhetsupplevelse är dessutom än viktigare i en situation där mottagaren inte frivilligt har valt att delta. Skolan styrs av inte av bordsbokningar och väntelistor utan av lagstadgad närvaroplikt.  Vi borde dock arbeta för att få eleverna i skolan lika nöjda som gästerna på stjärnprydda krogar.  Min rektor brukar alltid säga att:

Om vi kan få våra ungdomar att gå hem från skolan med en känsla av att vilja komma tillbaka nästa och nästa dag och göra samma sak så har vi lyckats.

Vidare var det inte bara strukturen och de väl inövade rörelserna i matsalen som gjorde besöket så minnesvärt utan även servitörernas förmåga att läsa sina gäster. Precis som i skolan så möter de olika människor med olika behov, önskemål och tankar om vad en sådan här kväll är och ska vara. Det krävs då att de ska kunna möta gästerna både utifrån sin professionella roll men även att de ska ge lite av sig själva där det behövs. Allt för att skapa precis den relation som just den specifika gästen förväntar sig. Vidare måste alla ha tillit till att alla tar det ansvaret för att varje person i teamet ska kunna vara bäst just där just då. Att alla levererar, professionalism och en del av sin personlighet, så att gästen går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse .

Det är ju precis det vi också måste göra. Läsa eleven, lista ut och leverera precis så mycket som behöves i varje situation. Svårt men absolut inte omöjligt bara alla gör samma sak – på sitt sätt. Det viktigaste är att (även) eleven går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse.

Kvällen på restaurangen avslutades på det absolut bästa sätt jag hade kunnat tänka mig. Lokalen tömdes sakta på folk och tillslut var jag och mitt sällskap ensamma kvar. Jag hade redan annonserat, kanske vid rätt nummer 14, att jag hade en miljon frågor om både maten och drycken men framförallt om inramningen. Teamarbetet. Dansen. Så när det var dags för påtår slog de båda servitörerna sig ner vid vårt bord och drack kaffe med oss. Fyra proffs, två på skola och två på restaurang, möttes i natten och insåg att likheterna mellan en kväll på en lyxrestaurang och en dag på högstadiet inte bör skilja sig nämnvärt åt i grundplanering och utförande. Vi kom fram till att det viktigaste är att alla vet vad som förväntas av dem i alla lägen och att man kan lita på att det finns uppbackning när det behövs. Att det dock kan finnas en viss skillnad i mottagandet var vi överens om, men målet måste ju vara att skolan rör sig mer mot lyxrestaurangen i det avseendet än tvärt om.

/Jannike

 

 

 


Ibland är det så himla svårt

I ett par veckor nu så har vi kämpat hårt med vår äldsta grupp på skolan. Våra sjuor. Det har stormat rejält efter turbulens i leden, både på elevsidan och i relationen till oss vuxna på  grund av lärarbyten och nyrekryteringar. Grupprocessen har gång på gång startat om och eleverna har kämpat hårt med tilliten.

Utan att överdriva kan jag säga att det här har varit den mest utmanande tid jag någonsin har genomlevt i mitt yrkesliv. Min verktygslåda har tömts gång på gång och mina metoder har varit verkningslösa. Minst sagt frustrerande och uttröttande. När jag har gått hem på eftermiddagarna har jag ägnat mig åt en hel del självspäkning i avdelningen ”duktig flicka” men samtidigt inte gett upp. Jag har fortsatt att fundera över hur jag och mina kollegor kan lösa situationerna på bästa sätt och verkligen försökt att sikta in mig på allt det som är positivt i vardagen.

Det jag hela tiden landar i är vilka fantastiska unga människor jag har runt mig om dagarna. Omtänksamma, om än lite vilsna, högljudda tonåringar och som behöver mycket träning i att gå i skolan. Många har otaliga skolbyten bakom sig, konfliktfyllda tidiga år i skolan eller andra svårigheter som gör skoldagen till en utmaning. Därför var det väldigt jobbigt att känna hur relationerna, min superkraft, gled mig ur händerna under

en period. Eleverna vände sig inte bara bort från mig och de andra vuxna utan även mot. Men vi stod knappast handfallna även om situationen stundtals kändes övermäktig.  Min nya och väldigt kloka kollega påminde oss, när allt kändes som värst om att:

-Med tanke på den kompetens och erfarenhet vi besitter tillsammans så måste vi förstå att ingen annan skulle ha klarat situationen bättre.

Med de orden i ryggen ryckte vi upp oss och tog ett krafttag med siktet inställt på struktur och ordning. Mantrat blev att vi skulle skapa ett lugn, hitta ett kunskapsfokus och att eleverna skulle vara på rätt plats vid rätt tid med rätt material. Det kan låta som en självklarhet men vissa barn behöver träna mer än andra. Många av våra elever mer.

Sakta förändrades stämningen. Tilliten smög sig tillbaka i takt med att vi kunde berömma dem för väl genomförda undervisningspass. Och vid lunchen i måndags hamnade jag med tre elever som varit väldigt kritiska till oss vuxna men som välkomnade mitt sällskap med öppna armar. Vi samtalade, skrattade åt vardagliga saker och på elevernas initiativ diskuterade vi i vilka situationer de lärde sig bäst. Jag försökte att inte bli blödig och stirrade ner  i min tallrik och hjärtat värkte av lärarlycka.

Och imorse när jag stod och tog emot eleverna hände det som fick mig att sätta mig vid tangenterna just nu. En elev som varit arg och besviken på mig under en lång period kommer emot mig, hälsar mig med ett ”God morgon” och ger mig en kram. En lång och hjärtlig kram. Antagligen början till något nytt.

 

/Jannike