Att våga släppa taget eller fördelar med att jobba i team #2

I helgen när jag låg och hanterade försommarvärmen i gräset på en av Stockholms välbesökta badplatser överhörde jag ett samtal mellan två lärare. Eftersom skola och skolutveckling är min största hobby gjorde jag allt för att få en så bra tjuvlyssning som möjligt. De båda lärarna pratade om tvålärarskap varpå den ena säger:

-Jag är mycket bättre när jag är ensam i klassrummet. Då har jag stenkoll på allt. När jag delar det med någon annan så är jag så rädd att jag ska missa någon elev och risken är att den faller mellan stolarna.
-Va?! Jag är aldrig så bra som när vi är två, tänkte jag.

Lärare, ett genom historien ensamt arbete. Stängda dörrar, egen planering och rättning på kammaren. Jag har dock under min lärarkarriär gjort allt för att öppna dörren, initiera samarbeten och verkligen kämpat för att ha kollegor med mig i klassrummet. Av och till har jag haft det ena eller det andra men aldrig hela paketet.

Men det har jag nu – på Glömstaskolan.

Jag planerar projekt tillsammans med mina kollegor i olika ämnen (höstterminen är redan späckad med spännande grejer i Sv/SO/Bild/Musik), jag undervisar nästan alltid tillsammans med en kollega och det är väldigt sällan en dörr är stängd.

Däremot går det inte att göra ”som man alltid har gjort”. Jag måste tänka om från grunden och det har tagit mig ett drygt läsår. Förut planerade jag ändå rätt traditionellt och genomförde undervisningen utan några större överraskningar. Jag förmedlade alla mina kunskaper, eleverna antecknade och jobbade själva och faktiskt så ägnade jag mig allra mest åt förmedlandet. Jag ÄLSKAR att prata inför elevgrupp. Jag tror, och har fått höra, att jag ändå är rätt engagerande och lätt att lyssna på men det finns en gräns. För alla. Jag var ju trots allt anställd som lärare och inte som ståuppkomiker eller skådis som folk hade betalat för att lyssna på…

Hur som helst. Jag har fått tänka om helt.

Nu jobbar vi med långa lektionspass, flexibla  (ofta stora grupper) och två eller fler vuxna på en årskursgrupp á 60 (nästa år fler) elever som gör samma sak under en för- eller eftermiddag. Väldigt sällan står jag framför klassen och har långa genomgångar, men när jag har det så välkomnar jag kollegan i rummet som bara gör mig bättre. Jag höjer rösten mer sällan. Jag är mer uppmärksam på när eleverna tröttnar. Jag är bättre förberedd för att jag har en observatör i rummet. Jag kan även få återkoppling på min undervisning i direkt anslutning till att den sker.

Dessutom upplever jag att jag har ännu bättre koll på eleverna när vi är två för vi kan uppmärksamma olika saker. Den som håller i och planerar passet kollar av lärandet medan den andra kan känna av gruppen på ett annat sätt. För mig är det bara en ynnest att kunna släppa en del av ansvaret till en annan vuxen i rummet.

För mig är Glömstaskolan en  utmaning på så många plan alltifrån planering, till genomförande och uppföljning. Att våga göra nytt och tänka om är superhärligt men också smärtsamt och jag får syn på så många saker som jag tycker är svåra med läraryrket.

Jag sörjer ärligt talat min enmansshow längst framme vid tavlan – men den behövs inte. Lärande sker ändå.

/Jannike


”Det måste spraka!”

Här om dagen fick jag höra en visionär skolledare uttrycka sig som i rubriken – att det måste spraka, och jag håller med honom fullkomligt. Lärande måste väcka nyfikenhet och glöd i blicken hos våra elever. Vi som jobbar i skolan måste fånga eleverna och göra dagarna till upplevelser.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr 11, kap 1

Smaka på orden. Låta. Varje. (Alltså varje.) Elev. Finna. Sin. Unika. (UNIKA.) Egenart. Vi måste låta varje barn utvecklas så mycket som varje elev någonsin kan. Detta för att alla ska finna sin plats i samhället. Finna sin plats. Inte sättas på plats.

Det är stundtals provocerande svårt att möta varje elev där den behöver bli mött. Lista ut vad som får dem att gå igång och motiveras. Lista ut vad som är utveckling i varje enskilt fall. Visst är jobbet enkelt om eleverna sitter i raka rader och lydigt lyssnar till allt det fantastiska jag har att berätta för att sedan behöva leverera tillbakadet till mig på givet datum. Men vårt jobb är inte lätt. Det är förjordat jädra jättesvårt och det ska det vara. Det ska vara jobbigt varje dag för vi har ett av världens viktigaste jobb. Vi är med och skapar framtiden.

Vi ska hjälpa till att forma kritiskt tänkande, kreativa, ständigt lärande individer som klarar av det informations och förändringstempo som vår samtid erbjuder. För att inte tala om vår framtid. En framtid som aldrig förr har varit så svår att sia om.

Som jag skrivit tidigare så finns det inget som jag tycker är så vackert som människor som brinner. Det kan vara för måleri, hästar eller hjärnkirurgi – det viktiga är inte ämnet utan engagemanget. Det skapar ett driv, ett lärande och ett kunnande som mynnar ut i kompetens som är minst lika intressant som det brinnande engagemanget är vackert.  Vi måste se till att denna låga tänds hos alla och att den fortsätter att brinna.

Vi måste skapa kreativa lärandemiljöer där bildning står i centrum. Inte mobilförbud. Inte bänkar i raka rader. Inte likadana hårda stolar till alla. Inte förmedlingspedagogik. Vi måste leverera upplevelsepedagogik. Skolan måste inte vara tråkig. Inte någonsin. Men däremot måste skolan vara bildande.

Vi får inte hamna i läget där det vi ser i våra elevers ögon är en falnande glöd som sedemera slocknar.

Men hur? Jo kanske såhär: Det ska, som sagt, vara jobbigt att vara lärare. Vi ska slita som djur för att anpassa undervisningen så att alla kan ta del av den. Vi ska utforma uppgifter så att alla kan lyckas. Och vi ska våga släppa in eleven i processen. Vi skapar med och inte för.

Och slutligen så måste vi skapa relationer, relationer, relationer, relationer, relationer, relationer….

/Jannike


När ALLA är nya på jobbet

När jag började jobba på Glömstaskolan i mars 2017 var det ett tag sen jag var ny på jobbet. En ovan känsla. Att vara ny på Glömstaskolan är heller inte som att vara ny på vilket jobb som helst. Inget är som jag var van vid. Enda likheten med min tidigare arbetsplats var väl att det fanns elever. Och kollegor.

(För er som är nyfikna så läs mer på Glömstaresan)

Dåvarande rektor, poängterade gång på gång hur viktigt det var att jag skulle få känna mig just ny. Att det inte var någon som krävde mer än mitt engagemang och min närvaro under en period. Han förklarade även att ”ny på jobbet är man i typ tre år så sitt still i båten, det blir nog bra”.

Men om man är ny på jobbet i tre år betyder det att alla, alltså ALLA, på Glömstaskolan är nya på jobbet. All personal och alla elever. Fortfarande.

Dessutom växer skolan hela tiden och det är ett ständigt inflöde av både elever och personal. Det är minst sagt en utmaning då vi gång på gång kastas tillbaka i grupprocessen och tvingas jobba med att sätta en grundtrygghet för att sedan kunna gå in i en lärande process. Det kräver energi och det kräver att en ligger steget före.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv. I vissa grupper går det snabbare och i vissa tar det längre tid beroende på vilka erfarenheter deltagarna bär med sig. Jag har inte för avsikt att redogöra för gruppdynamikens psykologi för den kan du läsa om här, här och här men jag har för avsikt att reflektera över hur knepigt det kan vara att skapa lärande och produktivitet i en grupp som ständigt förändras.

På de skolor jag har jobbat på innan så har jag och mina kollegor fångat upp elever i årskurs sex eller sju och då har det vanligtvis gått på skolan sedan förskoleklass. Skolorna har varit etablerade verksamheter som har funnits i många år och personalen har arbetat tillsammans under en längre tid. Även om man inför högstadiet har valt att göra om klasserna eller ta in några elever utifrån så sitter det mycket strukturer i väggarna och det finns många rutiner att hålla sig i. Detta leder till ett par tuffa månader med att skapa trygghet i gruppen men framåt påsk så brukar gruppen må riktigt bra och de där häftiga stunderna av lärande infinner sig.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv.

På Glömstaskolan är allt nytt. Vi vuxna är nya för varandra, våra elever är nya för varandra och vi bär alla med oss kulturer och normer från en mängd olika skolor. Dessutom kommer det hela tiden nya människor in i verksamheten – både vuxna och barn. Detta gör att grupprocessen ständigt pågår och inte nödvändigtvis rör sig framåt. När vi tror att vi har satt en struktur som fungerar så väljer en kollega att byta jobb, en elev tillkommer eller försvinner eller en ny vuxen kommer in och allt kastas omkull än en gång. Det här är naturligtvis en stor utmaning som tär en del på (yrkes)självförtroendet hos oss vuxna.

Vi kan ju det här. Varför funkar det inte?

Jag har den stora förmånen att arbeta med väldigt kompetenta personer med lång erfarenhet av skola i många olika avseenden men det finns stunder då vi känner att vi har använt varenda verktyg vi någonsin har skaffat oss. Men lådan är inte tom, vi har bara använt fel mejsel för just den givna situationen. Nu gäller det att analysera läget, kolla kartan – var är vi, vart ska vi – och plocka fram de verktyg som behövs för just den terräng vi befinner oss i nu. Det kanske inte är kontursågen som ska fram utan snarare fogsvansen.

Utmaningar är bra, de är lärorika och när jag kommer ut på andra sidan så är jag en erfarenhet rikare.

/Jannike

 

 


Fördelar med att jobba i team #1

Den här veckan har jag haft oturen att både VAB:a och vara sjuk själv vilket, hittills, har inneburit sex dagars oplanerad frånvaro från jobbet. Jag tror att många av er som jobbar i skolan får lite puls av den informationen. För det är jobbigt att vara borta då det inte bara genererar högar att ta tag i när en kommer tillbaka utan för att det  ofta kräver engagemang under tiden en är hemma.

 

Tidigare i min lärarkarriär, där jag har undervisat ”mina klasser” i ett statiskt schema, har jag vid flera tillfällen slängt ihop en vikarieplanering med egen feber eller bara kommit in lite och kopierat till vikarien med ett snorigt barn på armen. Om jag ens har fått någon vikarie. Kanske har det istället varit en kollega som har tvingats undervisa två klasser samtidigt eller så har eleverna fått håltimme.  Inget alternativ har varit särskilt bra eller i alla fall inte optimalt. Håltimmar är dessutom så dåliga för elevernas resultat och skolmoral att regeringen med Gustav Fridolin i spetsen i höstas gick ut och förbjöd dem.

Men att förbjuda symptomen istället för att behandla sjukdomen är nog det dummaste en kan göra.

Och sjukdomen är inte obotlig vilket många trots allt verkar tro.

Det går alldeles utmärkt att behandla den sjukdom vars symptom är både håltimmar och stress och jag vågar säga att teamarbete är den bästa medicinen. På Glömstaskolan jobbar vi i team runt våra årskurser och vi jobbar även med ett flexibelt schema.  Schemat kan vi anpassa veckovis eller dagligen både utifrån gruppens behov och de vuxna som finns på plats och båda de parametrarna är minst sagt varierande. Naturligtvis är det bäst när vi är fullt team på plats och vi bara behöver anpassa oss efter gruppens behov men när så inte är fallet så löser det sig också. Redan förra torsdagen när jag visste att jag skulle behöva VABa möblerade vi om fredagens schema så att alla elever skulle få tillgång till så många vuxna som möjligt under hela dagen. Perfekt! Det som inte var perfekt var att mina barn hade fått influensa och vi förstod att vi behövde ta höjd för VAB även efter helgen vilket ledde till insikten:

– Men satan! Det är ju utvecklingssamtalsvecka också!

Det hade kunnat ge mig stresspåslag a la grande.  Men eftersom vi arbetar i team även där så steppade mina kollegor upp och såg till att ta mina samtal. Det är både möjligt för att vi har elevledda samtal och för att vår organisation inte är uppbyggd med mentorer utan vi erbjuder samtal med legitimerad lärare i teamet.

Det här har varit min mest stressfria VAB och sjukdomsfrånvaro sen jag började som lärare 2007 just tack vare att vi är organiserade som vi är. Jag är väl medveten om att mitt team har fått anpassa sig efter många obekväma parametrar den här veckan och jobba hårt men jag vet också att eleverna har fått undervisning hela dagarna. Det står och faller inte med att en person är borta. Den tid med mig som eleverna blev av med tar vi igen när jag är tillbaka vilket även det möjliggörs av det flexibla schemat.

/Jannike