På besök i en annan värld

Ungefär två gånger per termin förväntas vi som arbetar som lärare på högstadiet att vara ute på fritids på eftermiddagen så att även fritidspersonalen ska kunna vara med på våra utvecklingsmöten. Det är dagar som jag helt ärligt inte har sett fram emot särskilt mycket. Jag valde att jobba på högstadiet av en anledning. Jag gillar inte att leka. Jag gillar inte att hänga med små barn och jag är verkligen inte överförtjust i att vara ute med barn på arbetstid. Dessutom känner jag mig så otroligt malplacerad när jag är i en miljö som jag inte förstår. Idag var en sån dag.

Jag avslutade min lektion, gick via personalrummet och hämtade en kopp kaffe för att ha något att hålla mig i där ute. Smög fram till skolgårdsläraren och frågade lite osäkert vad som förväntades av mig. Samma skolgårdslärare som förra vintern frågade mig och mina, för uppgiften, uselt klädda kollegor om vi tyckte att fiskarna var fina.
-Va? Vadå fiskar? undrade vi förvånat.
-Ja de i akvariet som ni verkar glo in i…

Vi på hög är alltså inte världsmästare på det här med fritids.

Hur som helst. Jag gick fram till honom och han pekade med hela handen. Håll dig där borta i mitten. Typ vid gungorna. Jag skulle precis gå när han ändrade sig.
-Nej förresten, kolla hur det går för sexåringen som står i boden och sköter utlåningen.

Sagt och gjort. Jag gick dit och det var så vansinnigt värt det. Denna lilla människa som så stolt berättade om sitt uppdrag i boden och som berättade att han gick i förskoleklass där det fanns massvis med barn. Säkert fyrtio. Sjuttio, frågade jag. Nej, fyrtio. Alltså jättemånga.
-Du vet när vi sitter i den där trappan i hemvisten så är det helt fullt och det sitter till och med barn på golvet. Så därför är vi många. Typ sååååå många, alltså fjorton.

Mitt hjärta smälte. Denna lilla varelse tog sig rätt in i mitt hjärta.

Sen la han sin hand på min och tittade upp på mig och frågade:
-Vet du vad som finns på den högsta våningen. Den där precis uppe vid taket.
-Ja det vet jag. Där finns jag och där undervisar jag de stora barnen i sjuan och åttan.
Han spärrade upp ögonen och såg ut som om han hade fått svaret på en av livets stora gåtor. Han var så imponerad att han var tvungen att dubbelkolla om jag verkligen talade sanning. Jag log och lovade att nog är det sant alltid.

Innan jag gick lämnade jag min kaffekopp i boden – kaffet var slut och jag behövde inte längre något att hålla mig i.

/Jannike

 


Armbryterskan – det är jag!

Skolstart. Upprop. Sedan mingel i fritidsgårdens lokaler på skolan med alla sjuor och åttor. Mitt leende var bredare än på länge och den lycka jag kände i magen över att träffa eleverna igen gav mig all energi tillbaka efter en lång uppstartsvecka med bara vuxna.

Jag tog mig genom elevhavet och hejade glatt på gamla elever och presenterade mig för de nya. Vi pratade om känslan att vara tillbaka och många verkade odelat positiva över att äntligen vara i en skolkontext igen.

Plötsligt kommer det fram fyra killar i sjuan, nya för i år, och frågar:

– Är det du som är sådär stark? Alltså är det du som bryter arm med eleverna?

Jag skrattade till, log lite finurligt och undrade var de hade fått det ifrån.

– Från min brorsa! utbrast en av dem. Och jag vet att han fick spö av dig i början av sjuan. Men nu är han starkare än du. Eller hur?!

Jag bekräftade att det var sant men att jag nog, trots det, är den starkaste läraren på heeeeeeeela skolan  och om de var intresserade av att förlora i armbrytning så kunde vi ta en match på lunchen dagen efter.

När tisdagen kom väntade de tålmodigt på att jag skulle få i mig maten och så var det dags. De plockade ut den starkaste av dem och skickade fram honom. Han fick stryk. Nästa klev sturskt fram. Han fick stryk. Nummer tre och fyra gick samma öde till mötes och för att gå därifrån med hedern i behåll föreslog de vänster hand. Visst sa jag och det hela upprepade sig.

De konstaterade att jag ”hade lekt sönder” dem men att de sällan skulle ge upp. Innan sjuan var slut så skulle de ta mig.

Det finns olika sätt att bygga relationer. Det här är ett sätt – med de som vill.

/Jannike


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike


”Det måste spraka!”

Här om dagen fick jag höra en visionär skolledare uttrycka sig som i rubriken – att det måste spraka, och jag håller med honom fullkomligt. Lärande måste väcka nyfikenhet och glöd i blicken hos våra elever. Vi som jobbar i skolan måste fånga eleverna och göra dagarna till upplevelser.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr 11, kap 1

Smaka på orden. Låta. Varje. (Alltså varje.) Elev. Finna. Sin. Unika. (UNIKA.) Egenart. Vi måste låta varje barn utvecklas så mycket som varje elev någonsin kan. Detta för att alla ska finna sin plats i samhället. Finna sin plats. Inte sättas på plats.

Det är stundtals provocerande svårt att möta varje elev där den behöver bli mött. Lista ut vad som får dem att gå igång och motiveras. Lista ut vad som är utveckling i varje enskilt fall. Visst är jobbet enkelt om eleverna sitter i raka rader och lydigt lyssnar till allt det fantastiska jag har att berätta för att sedan behöva leverera tillbakadet till mig på givet datum. Men vårt jobb är inte lätt. Det är förjordat jädra jättesvårt och det ska det vara. Det ska vara jobbigt varje dag för vi har ett av världens viktigaste jobb. Vi är med och skapar framtiden.

Vi ska hjälpa till att forma kritiskt tänkande, kreativa, ständigt lärande individer som klarar av det informations och förändringstempo som vår samtid erbjuder. För att inte tala om vår framtid. En framtid som aldrig förr har varit så svår att sia om.

Som jag skrivit tidigare så finns det inget som jag tycker är så vackert som människor som brinner. Det kan vara för måleri, hästar eller hjärnkirurgi – det viktiga är inte ämnet utan engagemanget. Det skapar ett driv, ett lärande och ett kunnande som mynnar ut i kompetens som är minst lika intressant som det brinnande engagemanget är vackert.  Vi måste se till att denna låga tänds hos alla och att den fortsätter att brinna.

Vi måste skapa kreativa lärandemiljöer där bildning står i centrum. Inte mobilförbud. Inte bänkar i raka rader. Inte likadana hårda stolar till alla. Inte förmedlingspedagogik. Vi måste leverera upplevelsepedagogik. Skolan måste inte vara tråkig. Inte någonsin. Men däremot måste skolan vara bildande.

Vi får inte hamna i läget där det vi ser i våra elevers ögon är en falnande glöd som sedemera slocknar.

Men hur? Jo kanske såhär: Det ska, som sagt, vara jobbigt att vara lärare. Vi ska slita som djur för att anpassa undervisningen så att alla kan ta del av den. Vi ska utforma uppgifter så att alla kan lyckas. Och vi ska våga släppa in eleven i processen. Vi skapar med och inte för.

Och slutligen så måste vi skapa relationer, relationer, relationer, relationer, relationer, relationer….

/Jannike


Arbetsro

Pumpor! Pumpor och meloner! Ananas! Ananas! Ananas!

Jag ska precis ge mig in i klassrummet och be eleven som sitter där inne och ropar ut nonsens att dämpa sig. ”Någon måtta får det ju vara, vi måste ju ha arbetsro” är orden som är påväg ut ur min mun. Men så hejdar jag mig. Lyssnar. Inser att det inte alls är nonsens. I sorlet, eller kanske larmet, i rummet hör jag ord som jordbruk, fiske, naturtillgångar och grannländer. Det är full aktivitet och de är spot on.

Grupparbetet i geografi som går ut på att skapa ett eget land har helt fångat dem. Även om ljudnivån är hög så är produktiviteten densamma. Jag står i dörren och funderar på om jag ändå ska be dem att dämpa sig en aning ”så att alla ska kunna koncentrera sig”. Jag hejdar mig återigen och inser att såhär tydligt kunskapsfokus på så många elever samtidigt var det ett tag sen jag såg så jag biter mig i tungan och rör mig vidare i hemvisten.

Jag söker upp kollegorna i de andra rummen och berättar glatt melon-pumpa-ananas-anekdoten, tar den med mig arbetsrummet, matsalen och expeditionen. När jag berättat det tillräckligt många gånger för tillräckligt många inser jag vad det var jag bevittnade.

Det. Var. Arbetsro.

Vi (lärare, föräldrar, elever) lurar oss själva att tro att arbetsro alltid är tyst eller på sin höjd småprat med grannen. Men! Arbetsro beskrivs faktiskt bäst som när alla barn i ett rum har fokus på arbetsuppgiften och rör sig framåt i sin kunskapsutveckling.

/Jannike (mer…)