Världens viktigaste jobb

Den viktigaste och roligaste delen i arbetet som lärare tycker jag, som bekant, är att bygga relationer. Relationer skapar primärt förutsättningar för ett bättre klassrumsklimat, en djupare inlärning och större möjligheter till utmaning av elevernas kunskaper. Vidare så leder de i vissa fall till en kontakt som sträcker sig utanför klassrummet och genom livet. Vissa elever liksom kniper tag i en del av ens hjärta och klamrar sig fast. Länge.

En elev har särskilt bitit sig fast och i början av sommaren kom det ett sms från ett okänt nummer.

Hej NN behöver komma i kontakt med dig. Han sitter i Kumla just nu. Han undrar om han kan skicka ett brev. Vad är adressen om det är okej //hans vän

Min första tanke var: ”Men va fan, Kumla?! Nu är det illa.” Jag gick och drog på svaret. Vad vill han? Vad förväntar han sig? Vill han att jag ska baka en limpa med en fil i eller köra flyktbilen när han har hoppat över muren? Jag övervägde att inte svara. Jag menar jag är ju en städad, helt vanlig Svensson med barn och man och hus och ja ni vet… Vem har han blivit? Vad ger jag mig in i om jag svarar? Men nyfikenheten tog överhanden (jag var ju bara tvungen att få veta) så jag skickade ett långt sms med tusen frågor och till slut även min adress till hans vän.

Första brevet kom. Alltså ett brev. Ett handskrivet brev i brevlådan. Jag har inte brevväxlat sen jag var i tidiga tonåren. Det var nästan lite högtidligt att öppna det vita lilla kuvertet och hitta det randiga kollegieblockspappret där i. Med prydlig handstil hade han skrivit några trevande artighetsfraser, information om hans nya vistelseort och en hälsning till mina barn.

En utsträckt hand till sin gamla lärare från högstadiet.

Jag skrev ett svar, ett långt svar. Ett brev med tusen frågor. Hur mår du? Varför sitter du inne? Hur mår familjen? Hur gick det för brorsan? Hur mår kompisarna från högstadiet? Vad har du för framtidsplaner? Svaret lät inte vänta på sig och breven fortsätter att komma och att skickas. Vi berör allt viktigare saker för varje vända och jag försöker att mota ut elefanten i vardagsrummet och inte censurera mina tankar. Högtidligheten i att få ett brev i brevlådan försvinner inte utan förstärks snarare med brevens allt djupare innehåll.

Poängen jag vill göra med det här inlägget är att vi gör skillnad. Vi sätter spår och vi påverkar. Alla elever i våra klassrum kommer ju att hamna någonstans. Vissa blir företagsledare, vissa blir elektriker, jurister, läkare eller lärare och vissa hamnar faktiskt i fängelse. Vad det blir vet vi inte förrän efteråt. Men vi ska ge alla förutsättningar att utvecklas. Vi ska ge alla barn hopp om en framtid och vi ska ge alla barn den bästa utbildning de kan få utifrån deras egna förutsättningar.

Den här eleven gav jag tilltro till sin egen förmåga och jag och mina kollegor skapade en möjlighet för honom att lyckas med grundskolan. Jag fanns där i med och motgång. Jag satte gränser när det behövdes och jag berömde honom när det gick bra. Vi bråkade och vi skrattade och jag gjorde alltid skillnad på det han gjorde och den han varDet i sin tur ledde alltså fram till den där dagen när han, tjugo år gammal, satt i ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser och funderade på vem han ville brevväxla med. Förhoppningsvis landade valet på mig för att jag varit en person som byggt tillit och gett honom förtroenden och sedemera hopp. Hopp om en enklare framtid. Om en framtid med en nystart och möjligheten att välja rätt. 

Vi betyder naturligtvis olika mycket för olika elever för de behöver oss på olika sätt men vi måste finnas där. Jag hoppas och tror att den här killen kommer att vända skutan när han kommer ut i juni. Det är ett privilegium att få vara en del av en gammal elevs vuxna liv och att släppas in i det som är jobbigt och svårt och få fortsätta att finnas där.

Vi har världens viktigaste jobb!

/Jannike

 

 

 

3 kommentarer

Kommentarrubrik

Jan Bidner

Jan Bidner

Oj, vad fint! Jag sitter här med tårarna rinnande längs kinderna! Det är verkligen sant att det viktigaste vi kan ge andra människor är tilltro och tillit. Att spegla deras styrkor och se igenom deras svaghet. Men det är också en konst! Så härligt att läsa, Jannike!

Svara

Kommentarrubrik

cia

cia

jag har varit med om samma sak fast lite i omvänd ordning. En elev som jag hade i liten grupp. Mycket bråk och tjat men också skratt och värme. Fick följa med på rättegång och samtidigt vara som en extra förälder mellanvarven. I somras fick jag ett mail som sa att min fd elev hade kommit in på högskolan och skall läsa till lärare i mina ämnen. Gissa om jag var stolt.

Svara

Kommentarrubrik

Jannike Kohinoor

Jannike Kohinoor

Helt underbart! Vi gör skillnad. Varje dag.

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*