På besök i en annan värld

Ungefär två gånger per termin förväntas vi som arbetar som lärare på högstadiet att vara ute på fritids på eftermiddagen så att även fritidspersonalen ska kunna vara med på våra utvecklingsmöten. Det är dagar som jag helt ärligt inte har sett fram emot särskilt mycket. Jag valde att jobba på högstadiet av en anledning. Jag gillar inte att leka. Jag gillar inte att hänga med små barn och jag är verkligen inte överförtjust i att vara ute med barn på arbetstid. Dessutom känner jag mig så otroligt malplacerad när jag är i en miljö som jag inte förstår. Idag var en sån dag.

Jag avslutade min lektion, gick via personalrummet och hämtade en kopp kaffe för att ha något att hålla mig i där ute. Smög fram till skolgårdsläraren och frågade lite osäkert vad som förväntades av mig. Samma skolgårdslärare som förra vintern frågade mig och mina, för uppgiften, uselt klädda kollegor om vi tyckte att fiskarna var fina.
-Va? Vadå fiskar? undrade vi förvånat.
-Ja de i akvariet som ni verkar glo in i…

Vi på hög är alltså inte världsmästare på det här med fritids.

Hur som helst. Jag gick fram till honom och han pekade med hela handen. Håll dig där borta i mitten. Typ vid gungorna. Jag skulle precis gå när han ändrade sig.
-Nej förresten, kolla hur det går för sexåringen som står i boden och sköter utlåningen.

Sagt och gjort. Jag gick dit och det var så vansinnigt värt det. Denna lilla människa som så stolt berättade om sitt uppdrag i boden och som berättade att han gick i förskoleklass där det fanns massvis med barn. Säkert fyrtio. Sjuttio, frågade jag. Nej, fyrtio. Alltså jättemånga.
-Du vet när vi sitter i den där trappan i hemvisten så är det helt fullt och det sitter till och med barn på golvet. Så därför är vi många. Typ sååååå många, alltså fjorton.

Mitt hjärta smälte. Denna lilla varelse tog sig rätt in i mitt hjärta.

Sen la han sin hand på min och tittade upp på mig och frågade:
-Vet du vad som finns på den högsta våningen. Den där precis uppe vid taket.
-Ja det vet jag. Där finns jag och där undervisar jag de stora barnen i sjuan och åttan.
Han spärrade upp ögonen och såg ut som om han hade fått svaret på en av livets stora gåtor. Han var så imponerad att han var tvungen att dubbelkolla om jag verkligen talade sanning. Jag log och lovade att nog är det sant alltid.

Innan jag gick lämnade jag min kaffekopp i boden – kaffet var slut och jag behövde inte längre något att hålla mig i.

/Jannike

 

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*