Världens viktigaste jobb

Den viktigaste och roligaste delen i arbetet som lärare tycker jag, som bekant, är att bygga relationer. Relationer skapar primärt förutsättningar för ett bättre klassrumsklimat, en djupare inlärning och större möjligheter till utmaning av elevernas kunskaper. Vidare så leder de i vissa fall till en kontakt som sträcker sig utanför klassrummet och genom livet. Vissa elever liksom kniper tag i en del av ens hjärta och klamrar sig fast. Länge.

En elev har särskilt bitit sig fast och i början av sommaren kom det ett sms från ett okänt nummer.

Hej NN behöver komma i kontakt med dig. Han sitter i Kumla just nu. Han undrar om han kan skicka ett brev. Vad är adressen om det är okej //hans vän

Min första tanke var: ”Men va fan, Kumla?! Nu är det illa.” Jag gick och drog på svaret. Vad vill han? Vad förväntar han sig? Vill han att jag ska baka en limpa med en fil i eller köra flyktbilen när han har hoppat över muren? Jag övervägde att inte svara. Jag menar jag är ju en städad, helt vanlig Svensson med barn och man och hus och ja ni vet… Vem har han blivit? Vad ger jag mig in i om jag svarar? Men nyfikenheten tog överhanden (jag var ju bara tvungen att få veta) så jag skickade ett långt sms med tusen frågor och till slut även min adress till hans vän.

Första brevet kom. Alltså ett brev. Ett handskrivet brev i brevlådan. Jag har inte brevväxlat sen jag var i tidiga tonåren. Det var nästan lite högtidligt att öppna det vita lilla kuvertet och hitta det randiga kollegieblockspappret där i. Med prydlig handstil hade han skrivit några trevande artighetsfraser, information om hans nya vistelseort och en hälsning till mina barn.

En utsträckt hand till sin gamla lärare från högstadiet.

Jag skrev ett svar, ett långt svar. Ett brev med tusen frågor. Hur mår du? Varför sitter du inne? Hur mår familjen? Hur gick det för brorsan? Hur mår kompisarna från högstadiet? Vad har du för framtidsplaner? Svaret lät inte vänta på sig och breven fortsätter att komma och att skickas. Vi berör allt viktigare saker för varje vända och jag försöker att mota ut elefanten i vardagsrummet och inte censurera mina tankar. Högtidligheten i att få ett brev i brevlådan försvinner inte utan förstärks snarare med brevens allt djupare innehåll.

Poängen jag vill göra med det här inlägget är att vi gör skillnad. Vi sätter spår och vi påverkar. Alla elever i våra klassrum kommer ju att hamna någonstans. Vissa blir företagsledare, vissa blir elektriker, jurister, läkare eller lärare och vissa hamnar faktiskt i fängelse. Vad det blir vet vi inte förrän efteråt. Men vi ska ge alla förutsättningar att utvecklas. Vi ska ge alla barn hopp om en framtid och vi ska ge alla barn den bästa utbildning de kan få utifrån deras egna förutsättningar.

Den här eleven gav jag tilltro till sin egen förmåga och jag och mina kollegor skapade en möjlighet för honom att lyckas med grundskolan. Jag fanns där i med och motgång. Jag satte gränser när det behövdes och jag berömde honom när det gick bra. Vi bråkade och vi skrattade och jag gjorde alltid skillnad på det han gjorde och den han varDet i sin tur ledde alltså fram till den där dagen när han, tjugo år gammal, satt i ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser och funderade på vem han ville brevväxla med. Förhoppningsvis landade valet på mig för att jag varit en person som byggt tillit och gett honom förtroenden och sedemera hopp. Hopp om en enklare framtid. Om en framtid med en nystart och möjligheten att välja rätt. 

Vi betyder naturligtvis olika mycket för olika elever för de behöver oss på olika sätt men vi måste finnas där. Jag hoppas och tror att den här killen kommer att vända skutan när han kommer ut i juni. Det är ett privilegium att få vara en del av en gammal elevs vuxna liv och att släppas in i det som är jobbigt och svårt och få fortsätta att finnas där.

Vi har världens viktigaste jobb!

/Jannike

 

 

 


På besök i en annan värld

Ungefär två gånger per termin förväntas vi som arbetar som lärare på högstadiet att vara ute på fritids på eftermiddagen så att även fritidspersonalen ska kunna vara med på våra utvecklingsmöten. Det är dagar som jag helt ärligt inte har sett fram emot särskilt mycket. Jag valde att jobba på högstadiet av en anledning. Jag gillar inte att leka. Jag gillar inte att hänga med små barn och jag är verkligen inte överförtjust i att vara ute med barn på arbetstid. Dessutom känner jag mig så otroligt malplacerad när jag är i en miljö som jag inte förstår. Idag var en sån dag.

Jag avslutade min lektion, gick via personalrummet och hämtade en kopp kaffe för att ha något att hålla mig i där ute. Smög fram till skolgårdsläraren och frågade lite osäkert vad som förväntades av mig. Samma skolgårdslärare som förra vintern frågade mig och mina, för uppgiften, uselt klädda kollegor om vi tyckte att fiskarna var fina.
-Va? Vadå fiskar? undrade vi förvånat.
-Ja de i akvariet som ni verkar glo in i…

Vi på hög är alltså inte världsmästare på det här med fritids.

Hur som helst. Jag gick fram till honom och han pekade med hela handen. Håll dig där borta i mitten. Typ vid gungorna. Jag skulle precis gå när han ändrade sig.
-Nej förresten, kolla hur det går för sexåringen som står i boden och sköter utlåningen.

Sagt och gjort. Jag gick dit och det var så vansinnigt värt det. Denna lilla människa som så stolt berättade om sitt uppdrag i boden och som berättade att han gick i förskoleklass där det fanns massvis med barn. Säkert fyrtio. Sjuttio, frågade jag. Nej, fyrtio. Alltså jättemånga.
-Du vet när vi sitter i den där trappan i hemvisten så är det helt fullt och det sitter till och med barn på golvet. Så därför är vi många. Typ sååååå många, alltså fjorton.

Mitt hjärta smälte. Denna lilla varelse tog sig rätt in i mitt hjärta.

Sen la han sin hand på min och tittade upp på mig och frågade:
-Vet du vad som finns på den högsta våningen. Den där precis uppe vid taket.
-Ja det vet jag. Där finns jag och där undervisar jag de stora barnen i sjuan och åttan.
Han spärrade upp ögonen och såg ut som om han hade fått svaret på en av livets stora gåtor. Han var så imponerad att han var tvungen att dubbelkolla om jag verkligen talade sanning. Jag log och lovade att nog är det sant alltid.

Innan jag gick lämnade jag min kaffekopp i boden – kaffet var slut och jag behövde inte längre något att hålla mig i.

/Jannike