IT-häxan

Skolstart innebär inte bara kära återseenden med elever och kollegor eller storslagna planer för terminen det innebär även en hel del administrativa göromål. Två år i rad har jag ansvarat för utdelningen av elevernas iPads. Denna utdelning gör att jag förvandlas från den annars så inkännande relationsskapande pedagogen till den fruktade IT-häxan.

Förvandlingen sker successivt i 15 härliga steg.

  1. Kolla klasslistan efter nya elever. Fan vad många! Handflatorna blir fuktiga och pulsen stiger.
  2. Utskrift av kontrakten. Eller inte. Mer som ett mindre krig med kopiatorn som bråkar och piper i takt med mina svordomar. Pulsen dunkar i öronen.
  3. Min räddare i nöden, vår IT-samordnare, kommer ut från sitt rum. Lägger en lugnande hand på axeln. Han fixar kontrakten. Pulsen går ner en aning.
  4. Utdelning av kontrakten. Jag poängterar hur viktigt det är att de kommer in snabbt så att hanteringen går smidigt. Tusen frågor, som jag inte kan besvara, om när de får sina plattor leder till akut sprutsvett. Rusande puls igen.
  5. Utdelning av iPads till de gamla eleverna. En känsla av seger infinner sig. Varje unge framför mig har en platta. Puh! Jag är kung på det här. Vi kör! Pulsen ok.
  6. Ok! Logga in på gästnätet med lösenordet jag skrivit på tavlan. Av erfarenhet lägger jag till: ”Funkar det inte skriver ni fel.” Spridda skurar av ”jag är klar” ropas ut innan stormen kommer. ”DET FUNKAR INTE FÖR MIG!!!” Jag svarar så lugnt jag kan att de helt enkelt skriver fel. Maxpuls.
  7. Andas i fyrkant.
  8. Tar elevernas iPads med ett stelt leende. Skriver in koden. Det funkar. ”Kolla, nu funkar det. Du skrev fel”, säger jag så opedagogiskt jag kan och dansar i takt med bastrumman jag hör i öronen. Ja min puls alltså.
  9. Nu ska alla byta lösenord. IT-avdelningens temporära lösenord fungerar naturligtvis inte. Häxnäsa med stor vårta växer ut.
  10. Ringer mina räddare i nöden. Ja, alltså han från punkt tre och hans trogna följeslagare. De fixar nya lösenord. Till alla. Detta medan jag svettas. Kopiöst.
  11. Eleverna loggar in. Eller ja inte alla. Punkt 6, 7 och 8 upprepar sig.
  12. Ridå.
  13. Lutar mig mot väggen. Svetten rinner längs ryggen. Jag glider ner på golvet. Blir sittande. Väser med min läskigaste röst att om de vill ha hjälp så får de ställa sig på kö så kanske jag hjälper dem. Upptäcker att jag har fått grönt stripigt hår och en bredbrättad toppig hatt.
  14. Ungarna glor. Någon säger ”ni vet ju hur hon blir när vi gör det här…”
  15. Jag tar ny sats.Nästa inloggning; google drive. Någonstans här är förvandlingen total. Den trasiga svarta klänningen, kängorna, kvasten, katten, kitteln att koka barn i. Jag är inte längre lärare. Jag är IT-häxan deluxe. Med röda ögon stirrar jag på eleverna som inte direkt längtar till nästa år –  och det gör inte jag heller.

Det är kul nästan jämt men verkligen inte alltid!

/Jannike


Armbryterskan – det är jag!

Skolstart. Upprop. Sedan mingel i fritidsgårdens lokaler på skolan med alla sjuor och åttor. Mitt leende var bredare än på länge och den lycka jag kände i magen över att träffa eleverna igen gav mig all energi tillbaka efter en lång uppstartsvecka med bara vuxna.

Jag tog mig genom elevhavet och hejade glatt på gamla elever och presenterade mig för de nya. Vi pratade om känslan att vara tillbaka och många verkade odelat positiva över att äntligen vara i en skolkontext igen.

Plötsligt kommer det fram fyra killar i sjuan, nya för i år, och frågar:

– Är det du som är sådär stark? Alltså är det du som bryter arm med eleverna?

Jag skrattade till, log lite finurligt och undrade var de hade fått det ifrån.

– Från min brorsa! utbrast en av dem. Och jag vet att han fick spö av dig i början av sjuan. Men nu är han starkare än du. Eller hur?!

Jag bekräftade att det var sant men att jag nog, trots det, är den starkaste läraren på heeeeeeeela skolan  och om de var intresserade av att förlora i armbrytning så kunde vi ta en match på lunchen dagen efter.

När tisdagen kom väntade de tålmodigt på att jag skulle få i mig maten och så var det dags. De plockade ut den starkaste av dem och skickade fram honom. Han fick stryk. Nästa klev sturskt fram. Han fick stryk. Nummer tre och fyra gick samma öde till mötes och för att gå därifrån med hedern i behåll föreslog de vänster hand. Visst sa jag och det hela upprepade sig.

De konstaterade att jag ”hade lekt sönder” dem men att de sällan skulle ge upp. Innan sjuan var slut så skulle de ta mig.

Det finns olika sätt att bygga relationer. Det här är ett sätt – med de som vill.

/Jannike