Att våga släppa taget eller fördelar med att jobba i team #2

I helgen när jag låg och hanterade försommarvärmen i gräset på en av Stockholms välbesökta badplatser överhörde jag ett samtal mellan två lärare. Eftersom skola och skolutveckling är min största hobby gjorde jag allt för att få en så bra tjuvlyssning som möjligt. De båda lärarna pratade om tvålärarskap varpå den ena säger:

-Jag är mycket bättre när jag är ensam i klassrummet. Då har jag stenkoll på allt. När jag delar det med någon annan så är jag så rädd att jag ska missa någon elev och risken är att den faller mellan stolarna.
-Va?! Jag är aldrig så bra som när vi är två, tänkte jag.

Lärare, ett genom historien ensamt arbete. Stängda dörrar, egen planering och rättning på kammaren. Jag har dock under min lärarkarriär gjort allt för att öppna dörren, initiera samarbeten och verkligen kämpat för att ha kollegor med mig i klassrummet. Av och till har jag haft det ena eller det andra men aldrig hela paketet.

Men det har jag nu – på Glömstaskolan.

Jag planerar projekt tillsammans med mina kollegor i olika ämnen (höstterminen är redan späckad med spännande grejer i Sv/SO/Bild/Musik), jag undervisar nästan alltid tillsammans med en kollega och det är väldigt sällan en dörr är stängd.

Däremot går det inte att göra ”som man alltid har gjort”. Jag måste tänka om från grunden och det har tagit mig ett drygt läsår. Förut planerade jag ändå rätt traditionellt och genomförde undervisningen utan några större överraskningar. Jag förmedlade alla mina kunskaper, eleverna antecknade och jobbade själva och faktiskt så ägnade jag mig allra mest åt förmedlandet. Jag ÄLSKAR att prata inför elevgrupp. Jag tror, och har fått höra, att jag ändå är rätt engagerande och lätt att lyssna på men det finns en gräns. För alla. Jag var ju trots allt anställd som lärare och inte som ståuppkomiker eller skådis som folk hade betalat för att lyssna på…

Hur som helst. Jag har fått tänka om helt.

Nu jobbar vi med långa lektionspass, flexibla  (ofta stora grupper) och två eller fler vuxna på en årskursgrupp á 60 (nästa år fler) elever som gör samma sak under en för- eller eftermiddag. Väldigt sällan står jag framför klassen och har långa genomgångar, men när jag har det så välkomnar jag kollegan i rummet som bara gör mig bättre. Jag höjer rösten mer sällan. Jag är mer uppmärksam på när eleverna tröttnar. Jag är bättre förberedd för att jag har en observatör i rummet. Jag kan även få återkoppling på min undervisning i direkt anslutning till att den sker.

Dessutom upplever jag att jag har ännu bättre koll på eleverna när vi är två för vi kan uppmärksamma olika saker. Den som håller i och planerar passet kollar av lärandet medan den andra kan känna av gruppen på ett annat sätt. För mig är det bara en ynnest att kunna släppa en del av ansvaret till en annan vuxen i rummet.

För mig är Glömstaskolan en  utmaning på så många plan alltifrån planering, till genomförande och uppföljning. Att våga göra nytt och tänka om är superhärligt men också smärtsamt och jag får syn på så många saker som jag tycker är svåra med läraryrket.

Jag sörjer ärligt talat min enmansshow längst framme vid tavlan – men den behövs inte. Lärande sker ändå.

/Jannike


Pedagogiskt personbästa

En gång för länge sen hade jag en annan blogg om skolan. Där hittade jag ett inlägg inlägg som jag älskade då och som jag fortfarande tycker är så bra och tänkvärt. Det handlar om att formulera sitt pedagogiska personbästa.

Rubriken stal jag ifrån ett inlägg på Anne-Marie Körlings blogg skrivet under samma tid. Hon menade att formulera sitt pedagogiska personbästa det var den tävlingsform som hon tyckte bäst om. Den där man tävlar med sig själv och ser till sin personliga utveckling. Som den utpräglade tävlingsmänniska jag är blev jag så  klart inspirerad.

Fantastiskt! Alla lärare borde kunna formulera sitt pedagogiska personbästa, tänkte jag då som nu.

Anne-Marie Körling skrev: ”Mitt pedagogiska personbästa… det är att jag ständigt utmanar mig i mitt tänkande och förvaltar min kunskap- och människosyn. ” Ett jäkligt grymt personbästa måste jag säga.

Själv skulle jag säga att mitt pedagogiska personbästa är att jag bygger bestående, äkta och förtroendefulla relationer med mina elever. Relationer som ger mig en undervisningssituation som bygger på ömsesidig respekt och tillit. Det är jag väldigt stolt över! Om du vill veta mer om mitt relationsbyggande så kan du höra mig i Anna och Philips lärarpodcast, avsnitt 161.

Vilket är ditt pedagogiska personbästa? Dela gärna med dig i kommentarerna.

/Jannike

P.S
Dessutom är det grymt med tävlingar där man alltid står som vinnare!