En (viktig) parentes

En kollega sa till mig här om dagen att vi är parenteser i elevernas liv, men hon la även till: ”Väldigt viktiga parenteser.”

Som den här nedan.

2*(6+7)=?

Kan ni prioriteringsregeln? Det är en matematisk regel som bestämmer i vilken ordning man måste utföra räkneoperationer för att få rätt utfall. Man börjar med multiplikation/division för att efter det räkna addition/subtraktion. Men om man lägger in en parentes i uttrycket så ska den räknas ut allra först. Parentesen i matematiken är ett sätt att frångå prioriteringsregeln. Man måste alltså ta hand om det som står parentesen innan man gör något annat – annars nås inte det önskade resultatet.

Så om vi nu är en parentes i våra elevers liv så väljer jag den matematiska parentesen. Den som verkligen betyder något.  Säg att parentesen i varje barns unika uttryck är de behov som måste tillfredsställas för att hen ska klara både skolan och sedemera livet. Det kan vara behov av trygghet, förtroendefulla undervisningsrelationer, struktur, förutsägbarhet, utmaningar eller djupgående förklaringar. Vi som arbetar i skolan har ett ansvar att få ordning på alla dessa parenteser innan vi gör något annat.

Vi lärare, ju längre ner i åldrarna vi jobbar, spelar större roll än vad vi ibland verkar tro. Som högstadielärare följer jag en årskurs under 3-4 år, vilket är en väldigt liten del av mitt hittills levda liv på 36 år. Det ligger på någonstans mellan en tolftedel till en niondel av mitt liv. En andel som dessutom blir mindre för varje yrkesverksamt år. Däremot när jag släpper en 16-åring på skolavslutningen i nian så har jag varit delaktig i uppemot 25 %, alltså en fjärdedel , av elevens liv. Det är inte en piss i Mississippi. Det är en betydande del och dessutom en del som är lika stor för i runda slängar alla elever som jag har undervisat, undervisar och kommer att undervisa under mitt yrkesliv.

Vi som arbetar i skolan har ett enormt ansvar att ge varje unge en så bra skolgång som möjligt. Oavsett hur bra de presterar, hur mycket de än obstruerar, hur ofta eller sällan de kommer till skolan så måste vi se till att de känner att de har ett värde. Att de deras person är värdefull och att vi värdesätter relationen till dem. Högt. Att de kan lita på oss. Att vi är rättvisa. Att vi ser till deras bästa. Det betyder inte alltid att vi kommer att vara överens men att vara oense med någon man har ett relationskapital hos är betydligt lättare än när det är tomt på banken.

/Jannike

 

 


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike