Fem, sex, sju, ått – när teamkoreografin sitter

Eftermiddag i hemvisten. Eget arbete. En oväntad situation som leder till att en tredjedel av alla elever plötsligt är i en klump i hallen.

Kunskapsfokuset som bortblåst.

Stora känsloyttringar. Gråt. Kramar. Blanka ögon. Munnar som skriker att vuxna inte fattar någonting. Men det gör vi. Vi har alla varit tonåringar. Vi vet hur det känns när känslorna tar överhand. Vi vet också det som tonåringen ännu inte vet – att det går över. Vi vet att vi måste sätta en gräns.

Från olika håll kommer vi. Som i en osynlig armkrok. Med vårt vuxna sätt. Vårt kunskapsfokus. Förklarar tydligt vad vi förväntar oss av eleverna i ytterligare fyrtiofem minuter. Att deras känslor måste sättas på paus en stund. Teamet som sluter upp i dansen, känner takten och sätter koreografin.

Tilliten till att alla gör precis det de ska när de måste.

/Jannike

2 kommentarer

Kommentarrubrik

Veronica Engström

Veronica Engström

Hej Jannike, Du skriver så bra om att vara en engagerad lärare på högstadiet! Jag blir glad av att läsa dina inlägg, och ibland rörd till tårar, och jag blir påmind om hur mycket jag själv har tyckt om att arbeta med den åldersgruppen. Det är så tillfredsställande att arbeta med människor, men också en stor utmaning när jag samtidigt som jag ska vägleda och uppfostra, ska se till att min undervisning utvecklas och blir så effektiv som möjligt. Svår kombination ibland. Hälsningar Veronica Engström Speciallärare i matematik Tumba gymnasium

Svara

Kommentarrubrik

Jannike Kohinoor

Jannike Kohinoor

Tusen tack!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*