Teamarbete – som en synkroniserad spontandans

Det finns inget som får mig att bli så intresserad och engagerad som människor som är kunniga, som vet att de är kunniga, som brinner för det de gör och sedan utför sitt arbete med stor ödmjukhet inför uppgiften.

Just det fick jag vara med om här om kvällen då jag hade det stora nöjet att besöka en fantastisk restaurang i en av Stockholms södra förorter. Deras avsmakningsmeny var naturligtvis en matupplevelse långt utöver det vanliga med smaker, texturer och kombinationer som mer är att betraktas som konst och hantverk än som matlagning. Hela besöket var som ett välkomponerat musikstycke, där varje ton var i total harmoni, vilket kompletterades av en dans med felfri koreografi som var både väl  inövad med möjlighet till spontanitet.

Upplevelsen blev näst intill religiös då servitörer och kockar gav oss en känsla av att hela tiden vara utvalda och speciella. De var ett så totalt sammansvetsat team som hela tiden, utan att behöva kontrollera, visste vad alla andra gjorde och uppvisade full tillit till varandras kompetens i att ge alla gäster samma fantastiska känsla under hela kvällen.

Så vad är då min poäng?

Meningen med detta inlägg är naturligtvis inte att recensera en restaurang utan att använda detta krogbesök som en metafor för hur ett välfungerande teamarbete kan lyfta en organisation och helhetsupplevelsen för de som är i den.

Det viktigaste i arbete i team är just tillit. Oavsett vad man jobbar med måste man lita på att ens kollegor gör det det som är bestämt. För att kunna känna den tilliten så måste teamets organisation bygga på en grundläggande struktur, ett slags körschema som alla följer. På restaurangen handlade det om allt från det första personliga varma mötet med gästen, till bordsplacering och sedan vägen genom de arton (18!) rätterna. En tydlig utstakad väg från början till slut. Tydlig men inte utan överraskningar.

I skolan är det egentligen samma sak. Det viktiga första mötet på morgonen, klassrumsplacering och en guidad tur genom dagens planerade uppgifter.  Just strukturen och ordningen för en perfekt helhetsupplevelse är dessutom än viktigare i en situation där mottagaren inte frivilligt har valt att delta. Skolan styrs av inte av bordsbokningar och väntelistor utan av lagstadgad närvaroplikt.  Vi borde dock arbeta för att få eleverna i skolan lika nöjda som gästerna på stjärnprydda krogar.  Min rektor brukar alltid säga att:

Om vi kan få våra ungdomar att gå hem från skolan med en känsla av att vilja komma tillbaka nästa och nästa dag och göra samma sak så har vi lyckats.

Vidare var det inte bara strukturen och de väl inövade rörelserna i matsalen som gjorde besöket så minnesvärt utan även servitörernas förmåga att läsa sina gäster. Precis som i skolan så möter de olika människor med olika behov, önskemål och tankar om vad en sådan här kväll är och ska vara. Det krävs då att de ska kunna möta gästerna både utifrån sin professionella roll men även att de ska ge lite av sig själva där det behövs. Allt för att skapa precis den relation som just den specifika gästen förväntar sig. Vidare måste alla ha tillit till att alla tar det ansvaret för att varje person i teamet ska kunna vara bäst just där just då. Att alla levererar, professionalism och en del av sin personlighet, så att gästen går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse .

Det är ju precis det vi också måste göra. Läsa eleven, lista ut och leverera precis så mycket som behöves i varje situation. Svårt men absolut inte omöjligt bara alla gör samma sak – på sitt sätt. Det viktigaste är att (även) eleven går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse.

Kvällen på restaurangen avslutades på det absolut bästa sätt jag hade kunnat tänka mig. Lokalen tömdes sakta på folk och tillslut var jag och mitt sällskap ensamma kvar. Jag hade redan annonserat, kanske vid rätt nummer 14, att jag hade en miljon frågor om både maten och drycken men framförallt om inramningen. Teamarbetet. Dansen. Så när det var dags för påtår slog de båda servitörerna sig ner vid vårt bord och drack kaffe med oss. Fyra proffs, två på skola och två på restaurang, möttes i natten och insåg att likheterna mellan en kväll på en lyxrestaurang och en dag på högstadiet inte bör skilja sig nämnvärt åt i grundplanering och utförande. Vi kom fram till att det viktigaste är att alla vet vad som förväntas av dem i alla lägen och att man kan lita på att det finns uppbackning när det behövs. Att det dock kan finnas en viss skillnad i mottagandet var vi överens om, men målet måste ju vara att skolan rör sig mer mot lyxrestaurangen i det avseendet än tvärt om.

/Jannike

 

 

 

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*