Ibland är det så himla svårt

I ett par veckor nu så har vi kämpat hårt med vår äldsta grupp på skolan. Våra sjuor. Det har stormat rejält efter turbulens i leden, både på elevsidan och i relationen till oss vuxna på  grund av lärarbyten och nyrekryteringar. Grupprocessen har gång på gång startat om och eleverna har kämpat hårt med tilliten.

Utan att överdriva kan jag säga att det här har varit den mest utmanande tid jag någonsin har genomlevt i mitt yrkesliv. Min verktygslåda har tömts gång på gång och mina metoder har varit verkningslösa. Minst sagt frustrerande och uttröttande. När jag har gått hem på eftermiddagarna har jag ägnat mig åt en hel del självspäkning i avdelningen ”duktig flicka” men samtidigt inte gett upp. Jag har fortsatt att fundera över hur jag och mina kollegor kan lösa situationerna på bästa sätt och verkligen försökt att sikta in mig på allt det som är positivt i vardagen.

Det jag hela tiden landar i är vilka fantastiska unga människor jag har runt mig om dagarna. Omtänksamma, om än lite vilsna, högljudda tonåringar och som behöver mycket träning i att gå i skolan. Många har otaliga skolbyten bakom sig, konfliktfyllda tidiga år i skolan eller andra svårigheter som gör skoldagen till en utmaning. Därför var det väldigt jobbigt att känna hur relationerna, min superkraft, gled mig ur händerna under

en period. Eleverna vände sig inte bara bort från mig och de andra vuxna utan även mot. Men vi stod knappast handfallna även om situationen stundtals kändes övermäktig.  Min nya och väldigt kloka kollega påminde oss, när allt kändes som värst om att:

-Med tanke på den kompetens och erfarenhet vi besitter tillsammans så måste vi förstå att ingen annan skulle ha klarat situationen bättre.

Med de orden i ryggen ryckte vi upp oss och tog ett krafttag med siktet inställt på struktur och ordning. Mantrat blev att vi skulle skapa ett lugn, hitta ett kunskapsfokus och att eleverna skulle vara på rätt plats vid rätt tid med rätt material. Det kan låta som en självklarhet men vissa barn behöver träna mer än andra. Många av våra elever mer.

Sakta förändrades stämningen. Tilliten smög sig tillbaka i takt med att vi kunde berömma dem för väl genomförda undervisningspass. Och vid lunchen i måndags hamnade jag med tre elever som varit väldigt kritiska till oss vuxna men som välkomnade mitt sällskap med öppna armar. Vi samtalade, skrattade åt vardagliga saker och på elevernas initiativ diskuterade vi i vilka situationer de lärde sig bäst. Jag försökte att inte bli blödig och stirrade ner  i min tallrik och hjärtat värkte av lärarlycka.

Och imorse när jag stod och tog emot eleverna hände det som fick mig att sätta mig vid tangenterna just nu. En elev som varit arg och besviken på mig under en lång period kommer emot mig, hälsar mig med ett ”God morgon” och ger mig en kram. En lång och hjärtlig kram. Antagligen början till något nytt.

 

/Jannike

 

1 kommentarer

Kommentarrubrik

Helena Roth

Helena Roth

Sitter här med en tår i ögonvrån. Det gläder mig enormt att just ni mötte dessa unga - på ett vuxet sätt. "Äkta vuxna" är en bristvara i samhället upplever jag, men ni vågade stå kvar i den rollen. Kudos! Och du - självspäkningen är något jag själv har lärt mig av med. Bland annat för att jag inser ser att den ger mig något gott, och inte heller de runt mig, och definitivt inte mina barn som ju, som bekant, gör som vi gör och inte som vi säger. Mitt sätt att lära mig av med självspäkning har varit mantrat "Hur gagnar detta mig?", något som din kollega Fröken Ann kan berätta mer om. <3 Håll i, håll ut, håll om - du och dina kollegor gör ett fantastiskt jobb!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*