Ibland är det så himla svårt

I ett par veckor nu så har vi kämpat hårt med vår äldsta grupp på skolan. Våra sjuor. Det har stormat rejält efter turbulens i leden, både på elevsidan och i relationen till oss vuxna på  grund av lärarbyten och nyrekryteringar. Grupprocessen har gång på gång startat om och eleverna har kämpat hårt med tilliten.

Utan att överdriva kan jag säga att det här har varit den mest utmanande tid jag någonsin har genomlevt i mitt yrkesliv. Min verktygslåda har tömts gång på gång och mina metoder har varit verkningslösa. Minst sagt frustrerande och uttröttande. När jag har gått hem på eftermiddagarna har jag ägnat mig åt en hel del självspäkning i avdelningen ”duktig flicka” men samtidigt inte gett upp. Jag har fortsatt att fundera över hur jag och mina kollegor kan lösa situationerna på bästa sätt och verkligen försökt att sikta in mig på allt det som är positivt i vardagen.

Det jag hela tiden landar i är vilka fantastiska unga människor jag har runt mig om dagarna. Omtänksamma, om än lite vilsna, högljudda tonåringar och som behöver mycket träning i att gå i skolan. Många har otaliga skolbyten bakom sig, konfliktfyllda tidiga år i skolan eller andra svårigheter som gör skoldagen till en utmaning. Därför var det väldigt jobbigt att känna hur relationerna, min superkraft, gled mig ur händerna under

en period. Eleverna vände sig inte bara bort från mig och de andra vuxna utan även mot. Men vi stod knappast handfallna även om situationen stundtals kändes övermäktig.  Min nya och väldigt kloka kollega påminde oss, när allt kändes som värst om att:

-Med tanke på den kompetens och erfarenhet vi besitter tillsammans så måste vi förstå att ingen annan skulle ha klarat situationen bättre.

Med de orden i ryggen ryckte vi upp oss och tog ett krafttag med siktet inställt på struktur och ordning. Mantrat blev att vi skulle skapa ett lugn, hitta ett kunskapsfokus och att eleverna skulle vara på rätt plats vid rätt tid med rätt material. Det kan låta som en självklarhet men vissa barn behöver träna mer än andra. Många av våra elever mer.

Sakta förändrades stämningen. Tilliten smög sig tillbaka i takt med att vi kunde berömma dem för väl genomförda undervisningspass. Och vid lunchen i måndags hamnade jag med tre elever som varit väldigt kritiska till oss vuxna men som välkomnade mitt sällskap med öppna armar. Vi samtalade, skrattade åt vardagliga saker och på elevernas initiativ diskuterade vi i vilka situationer de lärde sig bäst. Jag försökte att inte bli blödig och stirrade ner  i min tallrik och hjärtat värkte av lärarlycka.

Och imorse när jag stod och tog emot eleverna hände det som fick mig att sätta mig vid tangenterna just nu. En elev som varit arg och besviken på mig under en lång period kommer emot mig, hälsar mig med ett ”God morgon” och ger mig en kram. En lång och hjärtlig kram. Antagligen början till något nytt.

 

/Jannike

 


När ALLA är nya på jobbet

När jag började jobba på Glömstaskolan i mars 2017 var det ett tag sen jag var ny på jobbet. En ovan känsla. Att vara ny på Glömstaskolan är heller inte som att vara ny på vilket jobb som helst. Inget är som jag var van vid. Enda likheten med min tidigare arbetsplats var väl att det fanns elever. Och kollegor.

(För er som är nyfikna så läs mer på Glömstaresan)

Dåvarande rektor, poängterade gång på gång hur viktigt det var att jag skulle få känna mig just ny. Att det inte var någon som krävde mer än mitt engagemang och min närvaro under en period. Han förklarade även att ”ny på jobbet är man i typ tre år så sitt still i båten, det blir nog bra”.

Men om man är ny på jobbet i tre år betyder det att alla, alltså ALLA, på Glömstaskolan är nya på jobbet. All personal och alla elever. Fortfarande.

Dessutom växer skolan hela tiden och det är ett ständigt inflöde av både elever och personal. Det är minst sagt en utmaning då vi gång på gång kastas tillbaka i grupprocessen och tvingas jobba med att sätta en grundtrygghet för att sedan kunna gå in i en lärande process. Det kräver energi och det kräver att en ligger steget före.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv. I vissa grupper går det snabbare och i vissa tar det längre tid beroende på vilka erfarenheter deltagarna bär med sig. Jag har inte för avsikt att redogöra för gruppdynamikens psykologi för den kan du läsa om här, här och här men jag har för avsikt att reflektera över hur knepigt det kan vara att skapa lärande och produktivitet i en grupp som ständigt förändras.

På de skolor jag har jobbat på innan så har jag och mina kollegor fångat upp elever i årskurs sex eller sju och då har det vanligtvis gått på skolan sedan förskoleklass. Skolorna har varit etablerade verksamheter som har funnits i många år och personalen har arbetat tillsammans under en längre tid. Även om man inför högstadiet har valt att göra om klasserna eller ta in några elever utifrån så sitter det mycket strukturer i väggarna och det finns många rutiner att hålla sig i. Detta leder till ett par tuffa månader med att skapa trygghet i gruppen men framåt påsk så brukar gruppen må riktigt bra och de där häftiga stunderna av lärande infinner sig.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv.

På Glömstaskolan är allt nytt. Vi vuxna är nya för varandra, våra elever är nya för varandra och vi bär alla med oss kulturer och normer från en mängd olika skolor. Dessutom kommer det hela tiden nya människor in i verksamheten – både vuxna och barn. Detta gör att grupprocessen ständigt pågår och inte nödvändigtvis rör sig framåt. När vi tror att vi har satt en struktur som fungerar så väljer en kollega att byta jobb, en elev tillkommer eller försvinner eller en ny vuxen kommer in och allt kastas omkull än en gång. Det här är naturligtvis en stor utmaning som tär en del på (yrkes)självförtroendet hos oss vuxna.

Vi kan ju det här. Varför funkar det inte?

Jag har den stora förmånen att arbeta med väldigt kompetenta personer med lång erfarenhet av skola i många olika avseenden men det finns stunder då vi känner att vi har använt varenda verktyg vi någonsin har skaffat oss. Men lådan är inte tom, vi har bara använt fel mejsel för just den givna situationen. Nu gäller det att analysera läget, kolla kartan – var är vi, vart ska vi – och plocka fram de verktyg som behövs för just den terräng vi befinner oss i nu. Det kanske inte är kontursågen som ska fram utan snarare fogsvansen.

Utmaningar är bra, de är lärorika och när jag kommer ut på andra sidan så är jag en erfarenhet rikare.

/Jannike

 

 


A window of opportunity

Ett grupparbete. Sjuorna är utspridda i hemvisten. Redovisning om ett par dagar. Flitens lampa lyser överallt, mer eller mindre starkt, men överallt. Till och med i gruppen som inte gjort särskilt mycket alls trots styrning, lotsning och vägledning. När kniven ligger mot strupen har de fått fart.

Dags för utevistelse. Hemvisten töms. Men en elev sitter kvar, uppkrupen på ett bord med papper, tejp, saxar och pennor runt omkring sig. Eleven som hälsar glatt varje dag men som aldrig söker sig till vuxna. Eleven som har en hård yta och mycket attityd och som gång på gång hamnar i konflikt med pedagogerna.

Jag inser där just då att jag har en öppning. Jag sätter mig på bordet intill eleven och frågar hur det är. Jag får ett lite svävande svar och tänker att jag fåt ta fram det tunga artilleriet om vi ska hinna innan resten av eleverna är tillbaka. Jag plockar fram mitt ”Frågebatteri för byggandet av en förtroendefull undervisningsrelation”.

-Vem är du? frågar jag.

Eleven tittar på mig. Jag hinner tänka i en sekund att inledningen till det där frågebatteriet nog behöver uppdateras en aning innan det kommer. Det formligen rinner ur hen. Ålder, intressen, familjeförhållanden, skolbakgrund, oro över att den där utredningen som ska förklara koncentrationssvårigheterna och impulsiviteten som fortfarande inte är gjord. Jag nickar, ställer några följdfrågor, hittar gemensamma intressen och testar om vi skrattar åt samma saker. Det blir ett bra samtal.

När vårt ”window of opportunity” lider mot sitt slut och vi hör de andra eleverna komma in på hemvisten igen säger jag:

-Vad vill du veta om mig då? Du får fråga vad du vill.
Då vänder sig eleven mot mig och säger med ett leende:
-Jag vet redan allt jag behöver. Jag vet att du bryr dig. Det räcker.

/Jannike