När en önskar sig en rutin (men ändå inte vill ha den)

En av anledningarna till att jag började jobba på Glömstaskolan var, och är fortfarande, för att det inte sitter något i väggarna. Vi gör inte som vi alltid har gjort för alltid finns inte i den bemärkelsen. Vi sätter ständigt nya rutiner och förfinar eller förkastar dem varefter tiden går. Det finns en flexibilitet och en vilja att göra på nya sätt. Dessutom möts de allra flesta förslag med ett ”ja men va kul!” eller ”oj vad bra!” eller ”jaha, blev det så?!”eller ”vi tar det som det kommer” eller ”jag anpassar mig efter dig”…. Ja ni fattar. Det finns en vilja att mötas och att skapa så lite friktion som möjligt i det dagliga som både ska och kan vara flexibelt hos oss.

Det här passar min personlighet väldigt bra. Jag har inte världens längsta planeringshorisont utan planerar lite vartefter gruppen rör sig. Jag följer gärna en kollegas idé eller plockar upp en boll jag kastade för länge sen. Klart jag har en plan men min plan är också att planen alltid måste gå att omforma och bli något som vi behöver. Jag trivs således väldigt bra på Glömsta där jag som svensklärare med lätthet kan plocka innehåll till texter och diskussioner från undervisningen i de andra ämnena.

Så kommer februari.

Årskurs sex.

Nationella prov.

Det är då jag önskar att jag jobbar på en skola som har en plan och bara lutar sig mot en mångårig rutin. Det är då jag vill höra; ”Såhär gör vi här!” ”Så har vi alltid gjort!” ”Vi tar körschemat från förra året!” Det hade varit som musik i mina öron.

Men så är det inte. Jag jobbar på en skola där jag är ensam svensklärare i årskurs 6 och 7 och ska fixa det här.

Jag kan säga att det hela har varit en resa i olika faser som alla har inneburit en hel del stress (och svett) för en person som mig. En person som som sagt inte har världens längsta planeringshorisont. Då blir en sak som nationella proven ett obehagligt fyrkantigt avbrott i min annars så flexibla vardag. Nedan följer en redogörelse av hur planerandet och genomförandet av dessa prov har påverkat mig.

Stresspåslag 1.

I ett mail för ett par veckor sen: ”Proven är här”. Ok. De är här. Jag låter dem vara. Jag får ju ändå inte öppna kartongen. Om jag inte ens har tittat på kartongen kan jag dessutom låtsas att de inte finns. Det gick ändå bra ett par dagar.

Stresspåslag 2.

Eleverna. ”När ska vi göra nationella?” ”Är de svåra?” ”Vad händer om jag får F?” ”Jag är nervös!” ”Vad händer om man är sjuk?” Lugna. Klappa. Förklara. En, två och hundra gånger. Det går bra. Det blir fint. Du fixar det här. Lugnandet av deras oro får mig att tänka på annat. Bra ändå.

Stresspåslag 3.

Hjälpsamma strukturerade kollegan frågar: ”Behöver du hjälp kring nationella proven?” ”Nej”, hör jag mig själv säga. Ångrar mig. Tänker att jag nog ska be om hjälp ändå. Ångrar mig igen. Tänker att jag vill visa att jag också är strukturerad. Känner mig genast svettig.

Stresspåslag 4.

Roddar med schemat i excel. Bara det ger mig stressvett. Rutor. Känner mig instängd i strukturen men tar ett djupt andetag och lyckas klämma in alla fyra proven på två förmiddagar. Löjligt nöjd. Låter tiden rulla på. Ännu oceaner av tid till provdagen.

Stresspåslag 5.

Står inne hos rektor fredagen innan proven, beklagar mig lite över proven och dess varande, och han säger ”Men jag litar på att det här med nationella proven blir strålande”. Jag ler och har fortfarande inte en susning om hur det hela ska gå till.

Stresspåslag 6.

Sitter hemma och inser att två delprov på en förmiddag är barnplågeri. Känner klantrodnaden stiga och svetten bryter ut under armarna. Men hur korkad får man vara? Var är min kollega med körschemat?! Hen som säger ”Såhär gör vi varje år!!!” Nu är alltså jag den som ska rodda ihop det. Ett djupt andetag. Nytt schema. Blir lugn. Tänker att nu är det ju bara instruktionerna till vaktande lärarna och gruppindelning av eleverna kvar. Strålande.

Stresspåslag 7.

Måndag. Dagen innan provet. Har lovat kollegorna instruktioner för en vecka sen. Inget klart. Skäms. Gör som Pippi Långstrump och tar ett allvarssamtal med mig själv och skärper till mig. Skriver instruktioner, listor, delar in eleverna i grupper. Märker upp instruktioner, highlightar viktiga delar i instruktionerna för varje vaktande lärare. Går runt med andan i halsen och ber om ursäkt för sena besked.

Stresspåslag 8.

Inser innan hemgång på måndagen att jag inte vet om det finns sittplatser så att det räcker i klassrummen. Löser med hjälp.

Men mitt i all denna nationellaprovspanik (min) så är det så magiskt att få jobba just på Glömstaskolan. För där sitter inget i väggarna och ingen hade någon bättre plan för de här proven utan gick med på allt jag sa. Dessutom med ett leende. PREST-lärarna som skulle vakta på tisdagen mötte upp mig med ett ”men, vilken bra och tydlig instruktion” och en klapp på axeln, kollegorna som jag bad om hjälp med att flytta bord på måndag eftermiddag gjorde det utan att blinka.

Eleverna kom, om än lite nervösa, på tisdag morgon och gjorde provet med ett sånt lugn och engagemang. Kommentarerna efteråt var att det var kul och inte alls så svårt. Vissa längtade till och med till torsdagens prov. en elev sa:

-Jag älskar att göra prov. Särskilt nationella prov. För känslan efteråt är så skön så att det är värt det att det är jobbigt under tiden.

Jag vet inte om jag älskar, eller ens gillar, att jobba med nationella prov men nu vet jag klarar att planera och genomföra dem utan att det sitter något i väggarna. Så egentligen håller jag med eleven ovan. Känslan efteråt är jäkligt skön.

Högen då? Ja den är ju inte så skön. Men jag kan med stolthet berätta att jag är klar med rättningen av läsförståelsen och sammanställningen av densamma. Bara texterna kvar – men de får nog vänta till på måndag…

/Jannike

 

 

1 kommentarer

Kommentarrubrik

Josephine Drakenberg

Josephine Drakenberg

Det var så bra ordnat och en riktigt trevlig upplevelse som vaktande PREST-lärare vilket fick mig att fundera på vilka kunskaper vi slöjdlärare anser att våra elever bör ha med sig när de går ut grundskolan. Hur mäter man egentligen praktisk kunskap och hur det skulle vara att ha och genomföra nationella prov i slöjdämnet....tog upp min fundering i vårt kollegiala forum Nationellt centrum för slöjdutbildning på Facebook och fick en massa intressanta svar och engagerade sidotrådar. Så TACK!

Svara

Kommentera

E-postadress publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*
*
*