Jaha, vad jobbar du med då?

-Jag är lärare.
-Vad undervisar du i?
-Svenska. På högstadiet…
-Åh, herregud! Hur orkar du?

Ja, hur sjutton orkar jag? Högstadieungdomar som luktar svett, är fulla av hormoner och skriker könsord så fort de bara öppnar munnen. De är som en slags labil, illaluktande amöba med tourettes som inte går att kontrollera. Tonåren är människans absoluta lågvattenmärke. Perioden då allt havererar och hjärnan blir till fluff.

Men vänta nu! Va? Nä… Det där stämmer ju inte. Förstås.

Högstadiet. En tid när barn blir till tonåringar. Den härligaste tiden som finns. När de barnsliga skratten klingar i korridorer, klassrum och matsalar samtidigt som målbrottsrösterna brölar i samma utrymmen. När empatin är större än någonsin och när en vill omfamna och rädda kompisarna, djuren och hela världen.

Jag älskade högstadiet. Jag rörde mig i gränslandet mellan att vara barn och vuxen. Jag jobbade hårt, var artig och väluppfostrad men emellanåt struntade jag också i allt och trotsade lärarna. Mitt i allt detta ambivalenta hade jag dessutom så himla kul och jag kände mig lycklig och det var i slutändan därför jag valde att utbilda mig till högstadielärare. Jag ville återuppleva atmosfären igen och igen och igen.

Idag är jag den som premierar hårt jobb och den som gärna konverserar med välartade barn. Idag är jag också den som peppar och lirkar och försöker hitta vägar med de som upplevs strunta i allt och jag är även den som andas och räknar till tio när den trotsande eleven gör allt för att få mig ur balans. Ibland lyckas jag fantastiskt och ibland lyckas jag sådär… Men så länge jag har siktet inställt på en varaktig undervisningsrelation så får jag haverera ibland, för att återuppstå lite starkare och lite klokare därefter.

Det finns nog inget som är så omväxlande och så fullt av känslor som att jobba på högstadiet och det finns nog heller inget som håller en så ung som att hänga med tonåringar. Varje dag.

Lyllo mig som dessutom får betalt för det!

/Jannike