Fördelar med att jobba i team #1

Den här veckan har jag haft oturen att både VAB:a och vara sjuk själv vilket, hittills, har inneburit sex dagars oplanerad frånvaro från jobbet. Jag tror att många av er som jobbar i skolan får lite puls av den informationen. För det är jobbigt att vara borta då det inte bara genererar högar att ta tag i när en kommer tillbaka utan för att det  ofta kräver engagemang under tiden en är hemma.

 

Tidigare i min lärarkarriär, där jag har undervisat ”mina klasser” i ett statiskt schema, har jag vid flera tillfällen slängt ihop en vikarieplanering med egen feber eller bara kommit in lite och kopierat till vikarien med ett snorigt barn på armen. Om jag ens har fått någon vikarie. Kanske har det istället varit en kollega som har tvingats undervisa två klasser samtidigt eller så har eleverna fått håltimme.  Inget alternativ har varit särskilt bra eller i alla fall inte optimalt. Håltimmar är dessutom så dåliga för elevernas resultat och skolmoral att regeringen med Gustav Fridolin i spetsen i höstas gick ut och förbjöd dem.

Men att förbjuda symptomen istället för att behandla sjukdomen är nog det dummaste en kan göra.

Och sjukdomen är inte obotlig vilket många trots allt verkar tro.

Det går alldeles utmärkt att behandla den sjukdom vars symptom är både håltimmar och stress och jag vågar säga att teamarbete är den bästa medicinen. På Glömstaskolan jobbar vi i team runt våra årskurser och vi jobbar även med ett flexibelt schema.  Schemat kan vi anpassa veckovis eller dagligen både utifrån gruppens behov och de vuxna som finns på plats och båda de parametrarna är minst sagt varierande. Naturligtvis är det bäst när vi är fullt team på plats och vi bara behöver anpassa oss efter gruppens behov men när så inte är fallet så löser det sig också. Redan förra torsdagen när jag visste att jag skulle behöva VABa möblerade vi om fredagens schema så att alla elever skulle få tillgång till så många vuxna som möjligt under hela dagen. Perfekt! Det som inte var perfekt var att mina barn hade fått influensa och vi förstod att vi behövde ta höjd för VAB även efter helgen vilket ledde till insikten:

– Men satan! Det är ju utvecklingssamtalsvecka också!

Det hade kunnat ge mig stresspåslag a la grande.  Men eftersom vi arbetar i team även där så steppade mina kollegor upp och såg till att ta mina samtal. Det är både möjligt för att vi har elevledda samtal och för att vår organisation inte är uppbyggd med mentorer utan vi erbjuder samtal med legitimerad lärare i teamet.

Det här har varit min mest stressfria VAB och sjukdomsfrånvaro sen jag började som lärare 2007 just tack vare att vi är organiserade som vi är. Jag är väl medveten om att mitt team har fått anpassa sig efter många obekväma parametrar den här veckan och jobba hårt men jag vet också att eleverna har fått undervisning hela dagarna. Det står och faller inte med att en person är borta. Den tid med mig som eleverna blev av med tar vi igen när jag är tillbaka vilket även det möjliggörs av det flexibla schemat.

/Jannike


När en önskar sig en rutin (men ändå inte vill ha den)

En av anledningarna till att jag började jobba på Glömstaskolan var, och är fortfarande, för att det inte sitter något i väggarna. Vi gör inte som vi alltid har gjort för alltid finns inte i den bemärkelsen. Vi sätter ständigt nya rutiner och förfinar eller förkastar dem varefter tiden går. Det finns en flexibilitet och en vilja att göra på nya sätt. Dessutom möts de allra flesta förslag med ett ”ja men va kul!” eller ”oj vad bra!” eller ”jaha, blev det så?!”eller ”vi tar det som det kommer” eller ”jag anpassar mig efter dig”…. Ja ni fattar. Det finns en vilja att mötas och att skapa så lite friktion som möjligt i det dagliga som både ska och kan vara flexibelt hos oss.

Det här passar min personlighet väldigt bra. Jag har inte världens längsta planeringshorisont utan planerar lite vartefter gruppen rör sig. Jag följer gärna en kollegas idé eller plockar upp en boll jag kastade för länge sen. Klart jag har en plan men min plan är också att planen alltid måste gå att omforma och bli något som vi behöver. Jag trivs således väldigt bra på Glömsta där jag som svensklärare med lätthet kan plocka innehåll till texter och diskussioner från undervisningen i de andra ämnena.

Så kommer februari.

Årskurs sex.

Nationella prov.

Det är då jag önskar att jag jobbar på en skola som har en plan och bara lutar sig mot en mångårig rutin. Det är då jag vill höra; ”Såhär gör vi här!” ”Så har vi alltid gjort!” ”Vi tar körschemat från förra året!” Det hade varit som musik i mina öron.

Men så är det inte. Jag jobbar på en skola där jag är ensam svensklärare i årskurs 6 och 7 och ska fixa det här.

Jag kan säga att det hela har varit en resa i olika faser som alla har inneburit en hel del stress (och svett) för en person som mig. En person som som sagt inte har världens längsta planeringshorisont. Då blir en sak som nationella proven ett obehagligt fyrkantigt avbrott i min annars så flexibla vardag. Nedan följer en redogörelse av hur planerandet och genomförandet av dessa prov har påverkat mig.

Stresspåslag 1.

I ett mail för ett par veckor sen: ”Proven är här”. Ok. De är här. Jag låter dem vara. Jag får ju ändå inte öppna kartongen. Om jag inte ens har tittat på kartongen kan jag dessutom låtsas att de inte finns. Det gick ändå bra ett par dagar.

Stresspåslag 2.

Eleverna. ”När ska vi göra nationella?” ”Är de svåra?” ”Vad händer om jag får F?” ”Jag är nervös!” ”Vad händer om man är sjuk?” Lugna. Klappa. Förklara. En, två och hundra gånger. Det går bra. Det blir fint. Du fixar det här. Lugnandet av deras oro får mig att tänka på annat. Bra ändå.

Stresspåslag 3.

Hjälpsamma strukturerade kollegan frågar: ”Behöver du hjälp kring nationella proven?” ”Nej”, hör jag mig själv säga. Ångrar mig. Tänker att jag nog ska be om hjälp ändå. Ångrar mig igen. Tänker att jag vill visa att jag också är strukturerad. Känner mig genast svettig.

Stresspåslag 4.

Roddar med schemat i excel. Bara det ger mig stressvett. Rutor. Känner mig instängd i strukturen men tar ett djupt andetag och lyckas klämma in alla fyra proven på två förmiddagar. Löjligt nöjd. Låter tiden rulla på. Ännu oceaner av tid till provdagen.

Stresspåslag 5.

Står inne hos rektor fredagen innan proven, beklagar mig lite över proven och dess varande, och han säger ”Men jag litar på att det här med nationella proven blir strålande”. Jag ler och har fortfarande inte en susning om hur det hela ska gå till.

Stresspåslag 6.

Sitter hemma och inser att två delprov på en förmiddag är barnplågeri. Känner klantrodnaden stiga och svetten bryter ut under armarna. Men hur korkad får man vara? Var är min kollega med körschemat?! Hen som säger ”Såhär gör vi varje år!!!” Nu är alltså jag den som ska rodda ihop det. Ett djupt andetag. Nytt schema. Blir lugn. Tänker att nu är det ju bara instruktionerna till vaktande lärarna och gruppindelning av eleverna kvar. Strålande.

Stresspåslag 7.

Måndag. Dagen innan provet. Har lovat kollegorna instruktioner för en vecka sen. Inget klart. Skäms. Gör som Pippi Långstrump och tar ett allvarssamtal med mig själv och skärper till mig. Skriver instruktioner, listor, delar in eleverna i grupper. Märker upp instruktioner, highlightar viktiga delar i instruktionerna för varje vaktande lärare. Går runt med andan i halsen och ber om ursäkt för sena besked.

Stresspåslag 8.

Inser innan hemgång på måndagen att jag inte vet om det finns sittplatser så att det räcker i klassrummen. Löser med hjälp.

Men mitt i all denna nationellaprovspanik (min) så är det så magiskt att få jobba just på Glömstaskolan. För där sitter inget i väggarna och ingen hade någon bättre plan för de här proven utan gick med på allt jag sa. Dessutom med ett leende. PREST-lärarna som skulle vakta på tisdagen mötte upp mig med ett ”men, vilken bra och tydlig instruktion” och en klapp på axeln, kollegorna som jag bad om hjälp med att flytta bord på måndag eftermiddag gjorde det utan att blinka.

Eleverna kom, om än lite nervösa, på tisdag morgon och gjorde provet med ett sånt lugn och engagemang. Kommentarerna efteråt var att det var kul och inte alls så svårt. Vissa längtade till och med till torsdagens prov. en elev sa:

-Jag älskar att göra prov. Särskilt nationella prov. För känslan efteråt är så skön så att det är värt det att det är jobbigt under tiden.

Jag vet inte om jag älskar, eller ens gillar, att jobba med nationella prov men nu vet jag klarar att planera och genomföra dem utan att det sitter något i väggarna. Så egentligen håller jag med eleven ovan. Känslan efteråt är jäkligt skön.

Högen då? Ja den är ju inte så skön. Men jag kan med stolthet berätta att jag är klar med rättningen av läsförståelsen och sammanställningen av densamma. Bara texterna kvar – men de får nog vänta till på måndag…

/Jannike

 

 


Relationen – lärarens viktigaste investering

En vanlig föreställning är att skolans problem grundar sig i en brist på ordning och reda. Däremot pratas  det sällan om konstruktiva sätt att komma till sans med problemet. Och då menar jag just konstruktiva sätt – för det är ingen brist på förslag från en mängd olika håll. 

Både i  skolan och i samhället tenderar man att kräva ett återtåg till det gamla. Förslagen på lösningar grundar sig nästan alltid i mer lärarledd undervisning dvs katederundervisning och färre distraktionsmoment för i eleven, oftast i form av förbud av mobiltelefoner i klassrummet. Förslag som bygger på historia, alltså som vi alltid har gjort, och inte på vad som nödvändigtvis fungerar eller heller speglar det samhälle vi lever i idag med digitalisering och fokus på självledarskap.

Däremot tycker jag att man på en samhällelig nivå glömmer att diskutera att inga av dessa åtgärder får särskilt mycket effekt om läraren som leder eleverna inte skapar relationer med dem. Där borde fokuset i debatten ligga istället. Lärarens möjlighet och förmåga att skapa undervisningsrelationerför det är nyckeln till att skapa ett lugn.

Skolan är, ju som bekant, en obligatorisk institution som primärt inte bygger på valfrihet för individen utan på skolplikt. För att skapa motivation och meningsfullhet, för var och en i ett sådant system, så måste undervisningen byggas på förtroenden. Dessa bör grunda sig på ett, av läraren, initierat intresse för varje elev.

Som pedagog ska en ha klart för sig att bra undervisningsrelationer till eleverna är en nödvändighet. Om eleverna inte känner att lärarna bryr sig så skapas inte en meningsfull klassrumssituation. Det är även viktigt att förstå, som pedagog, att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Läraren får aldrig bli för stolt för att ge sig i en konflikt eller bli trött på en elev. Hen måste alltid börja om. Tömma bägaren. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer en kanske aldrig att nå. Läraren får dock aldrig ge upp för det känner  garanterat eleven och då finns det risk för att eleven också ger upp.

För att en elev ska vilja komma till skolan även imorgon och dagen efter det måste det byggas ett relationellt kapital mellan läraren och eleven. Detta blir sedan till ett ömsesidigt kontrakt av tillit som främjar undervisning och lärande.

Uppdraget är att varje elev ska utvecklas så mycket som möjligt och det sker inte genom att alla stöps i samma form. Relationerna mellan lärare och elever är grundläggande för att skapa förståelse för varje individ och skapa förutsättningar för optimalt lärande.

/Jannike

 

 

 


Jaha, vad jobbar du med då?

-Jag är lärare.
-Vad undervisar du i?
-Svenska. På högstadiet…
-Åh, herregud! Hur orkar du?

Ja, hur sjutton orkar jag? Högstadieungdomar som luktar svett, är fulla av hormoner och skriker könsord så fort de bara öppnar munnen. De är som en slags labil, illaluktande amöba med tourettes som inte går att kontrollera. Tonåren är människans absoluta lågvattenmärke. Perioden då allt havererar och hjärnan blir till fluff.

Men vänta nu! Va? Nä… Det där stämmer ju inte. Förstås.

Högstadiet. En tid när barn blir till tonåringar. Den härligaste tiden som finns. När de barnsliga skratten klingar i korridorer, klassrum och matsalar samtidigt som målbrottsrösterna brölar i samma utrymmen. När empatin är större än någonsin och när en vill omfamna och rädda kompisarna, djuren och hela världen.

Jag älskade högstadiet. Jag rörde mig i gränslandet mellan att vara barn och vuxen. Jag jobbade hårt, var artig och väluppfostrad men emellanåt struntade jag också i allt och trotsade lärarna. Mitt i allt detta ambivalenta hade jag dessutom så himla kul och jag kände mig lycklig och det var i slutändan därför jag valde att utbilda mig till högstadielärare. Jag ville återuppleva atmosfären igen och igen och igen.

Idag är jag den som premierar hårt jobb och den som gärna konverserar med välartade barn. Idag är jag också den som peppar och lirkar och försöker hitta vägar med de som upplevs strunta i allt och jag är även den som andas och räknar till tio när den trotsande eleven gör allt för att få mig ur balans. Ibland lyckas jag fantastiskt och ibland lyckas jag sådär… Men så länge jag har siktet inställt på en varaktig undervisningsrelation så får jag haverera ibland, för att återuppstå lite starkare och lite klokare därefter.

Det finns nog inget som är så omväxlande och så fullt av känslor som att jobba på högstadiet och det finns nog heller inget som håller en så ung som att hänga med tonåringar. Varje dag.

Lyllo mig som dessutom får betalt för det!

/Jannike