Världens viktigaste jobb

Den viktigaste och roligaste delen i arbetet som lärare tycker jag, som bekant, är att bygga relationer. Relationer skapar primärt förutsättningar för ett bättre klassrumsklimat, en djupare inlärning och större möjligheter till utmaning av elevernas kunskaper. Vidare så leder de i vissa fall till en kontakt som sträcker sig utanför klassrummet och genom livet. Vissa elever liksom kniper tag i en del av ens hjärta och klamrar sig fast. Länge.

En elev har särskilt bitit sig fast och i början av sommaren kom det ett sms från ett okänt nummer.

Hej NN behöver komma i kontakt med dig. Han sitter i Kumla just nu. Han undrar om han kan skicka ett brev. Vad är adressen om det är okej //hans vän

Min första tanke var: ”Men va fan, Kumla?! Nu är det illa.” Jag gick och drog på svaret. Vad vill han? Vad förväntar han sig? Vill han att jag ska baka en limpa med en fil i eller köra flyktbilen när han har hoppat över muren? Jag övervägde att inte svara. Jag menar jag är ju en städad, helt vanlig Svensson med barn och man och hus och ja ni vet… Vem har han blivit? Vad ger jag mig in i om jag svarar? Men nyfikenheten tog överhanden (jag var ju bara tvungen att få veta) så jag skickade ett långt sms med tusen frågor och till slut även min adress till hans vän.

Första brevet kom. Alltså ett brev. Ett handskrivet brev i brevlådan. Jag har inte brevväxlat sen jag var i tidiga tonåren. Det var nästan lite högtidligt att öppna det vita lilla kuvertet och hitta det randiga kollegieblockspappret där i. Med prydlig handstil hade han skrivit några trevande artighetsfraser, information om hans nya vistelseort och en hälsning till mina barn.

En utsträckt hand till sin gamla lärare från högstadiet.

Jag skrev ett svar, ett långt svar. Ett brev med tusen frågor. Hur mår du? Varför sitter du inne? Hur mår familjen? Hur gick det för brorsan? Hur mår kompisarna från högstadiet? Vad har du för framtidsplaner? Svaret lät inte vänta på sig och breven fortsätter att komma och att skickas. Vi berör allt viktigare saker för varje vända och jag försöker att mota ut elefanten i vardagsrummet och inte censurera mina tankar. Högtidligheten i att få ett brev i brevlådan försvinner inte utan förstärks snarare med brevens allt djupare innehåll.

Poängen jag vill göra med det här inlägget är att vi gör skillnad. Vi sätter spår och vi påverkar. Alla elever i våra klassrum kommer ju att hamna någonstans. Vissa blir företagsledare, vissa blir elektriker, jurister, läkare eller lärare och vissa hamnar faktiskt i fängelse. Vad det blir vet vi inte förrän efteråt. Men vi ska ge alla förutsättningar att utvecklas. Vi ska ge alla barn hopp om en framtid och vi ska ge alla barn den bästa utbildning de kan få utifrån deras egna förutsättningar.

Den här eleven gav jag tilltro till sin egen förmåga och jag och mina kollegor skapade en möjlighet för honom att lyckas med grundskolan. Jag fanns där i med och motgång. Jag satte gränser när det behövdes och jag berömde honom när det gick bra. Vi bråkade och vi skrattade och jag gjorde alltid skillnad på det han gjorde och den han varDet i sin tur ledde alltså fram till den där dagen när han, tjugo år gammal, satt i ett av Sveriges hårdast bevakade fängelser och funderade på vem han ville brevväxla med. Förhoppningsvis landade valet på mig för att jag varit en person som byggt tillit och gett honom förtroenden och sedemera hopp. Hopp om en enklare framtid. Om en framtid med en nystart och möjligheten att välja rätt. 

Vi betyder naturligtvis olika mycket för olika elever för de behöver oss på olika sätt men vi måste finnas där. Jag hoppas och tror att den här killen kommer att vända skutan när han kommer ut i juni. Det är ett privilegium att få vara en del av en gammal elevs vuxna liv och att släppas in i det som är jobbigt och svårt och få fortsätta att finnas där.

Vi har världens viktigaste jobb!

/Jannike

 

 

 


På besök i en annan värld

Ungefär två gånger per termin förväntas vi som arbetar som lärare på högstadiet att vara ute på fritids på eftermiddagen så att även fritidspersonalen ska kunna vara med på våra utvecklingsmöten. Det är dagar som jag helt ärligt inte har sett fram emot särskilt mycket. Jag valde att jobba på högstadiet av en anledning. Jag gillar inte att leka. Jag gillar inte att hänga med små barn och jag är verkligen inte överförtjust i att vara ute med barn på arbetstid. Dessutom känner jag mig så otroligt malplacerad när jag är i en miljö som jag inte förstår. Idag var en sån dag.

Jag avslutade min lektion, gick via personalrummet och hämtade en kopp kaffe för att ha något att hålla mig i där ute. Smög fram till skolgårdsläraren och frågade lite osäkert vad som förväntades av mig. Samma skolgårdslärare som förra vintern frågade mig och mina, för uppgiften, uselt klädda kollegor om vi tyckte att fiskarna var fina.
-Va? Vadå fiskar? undrade vi förvånat.
-Ja de i akvariet som ni verkar glo in i…

Vi på hög är alltså inte världsmästare på det här med fritids.

Hur som helst. Jag gick fram till honom och han pekade med hela handen. Håll dig där borta i mitten. Typ vid gungorna. Jag skulle precis gå när han ändrade sig.
-Nej förresten, kolla hur det går för sexåringen som står i boden och sköter utlåningen.

Sagt och gjort. Jag gick dit och det var så vansinnigt värt det. Denna lilla människa som så stolt berättade om sitt uppdrag i boden och som berättade att han gick i förskoleklass där det fanns massvis med barn. Säkert fyrtio. Sjuttio, frågade jag. Nej, fyrtio. Alltså jättemånga.
-Du vet när vi sitter i den där trappan i hemvisten så är det helt fullt och det sitter till och med barn på golvet. Så därför är vi många. Typ sååååå många, alltså fjorton.

Mitt hjärta smälte. Denna lilla varelse tog sig rätt in i mitt hjärta.

Sen la han sin hand på min och tittade upp på mig och frågade:
-Vet du vad som finns på den högsta våningen. Den där precis uppe vid taket.
-Ja det vet jag. Där finns jag och där undervisar jag de stora barnen i sjuan och åttan.
Han spärrade upp ögonen och såg ut som om han hade fått svaret på en av livets stora gåtor. Han var så imponerad att han var tvungen att dubbelkolla om jag verkligen talade sanning. Jag log och lovade att nog är det sant alltid.

Innan jag gick lämnade jag min kaffekopp i boden – kaffet var slut och jag behövde inte längre något att hålla mig i.

/Jannike

 


IT-häxan

Skolstart innebär inte bara kära återseenden med elever och kollegor eller storslagna planer för terminen det innebär även en hel del administrativa göromål. Två år i rad har jag ansvarat för utdelningen av elevernas iPads. Denna utdelning gör att jag förvandlas från den annars så inkännande relationsskapande pedagogen till den fruktade IT-häxan.

Förvandlingen sker successivt i 15 härliga steg.

  1. Kolla klasslistan efter nya elever. Fan vad många! Handflatorna blir fuktiga och pulsen stiger.
  2. Utskrift av kontrakten. Eller inte. Mer som ett mindre krig med kopiatorn som bråkar och piper i takt med mina svordomar. Pulsen dunkar i öronen.
  3. Min räddare i nöden, vår IT-samordnare, kommer ut från sitt rum. Lägger en lugnande hand på axeln. Han fixar kontrakten. Pulsen går ner en aning.
  4. Utdelning av kontrakten. Jag poängterar hur viktigt det är att de kommer in snabbt så att hanteringen går smidigt. Tusen frågor, som jag inte kan besvara, om när de får sina plattor leder till akut sprutsvett. Rusande puls igen.
  5. Utdelning av iPads till de gamla eleverna. En känsla av seger infinner sig. Varje unge framför mig har en platta. Puh! Jag är kung på det här. Vi kör! Pulsen ok.
  6. Ok! Logga in på gästnätet med lösenordet jag skrivit på tavlan. Av erfarenhet lägger jag till: ”Funkar det inte skriver ni fel.” Spridda skurar av ”jag är klar” ropas ut innan stormen kommer. ”DET FUNKAR INTE FÖR MIG!!!” Jag svarar så lugnt jag kan att de helt enkelt skriver fel. Maxpuls.
  7. Andas i fyrkant.
  8. Tar elevernas iPads med ett stelt leende. Skriver in koden. Det funkar. ”Kolla, nu funkar det. Du skrev fel”, säger jag så opedagogiskt jag kan och dansar i takt med bastrumman jag hör i öronen. Ja min puls alltså.
  9. Nu ska alla byta lösenord. IT-avdelningens temporära lösenord fungerar naturligtvis inte. Häxnäsa med stor vårta växer ut.
  10. Ringer mina räddare i nöden. Ja, alltså han från punkt tre och hans trogna följeslagare. De fixar nya lösenord. Till alla. Detta medan jag svettas. Kopiöst.
  11. Eleverna loggar in. Eller ja inte alla. Punkt 6, 7 och 8 upprepar sig.
  12. Ridå.
  13. Lutar mig mot väggen. Svetten rinner längs ryggen. Jag glider ner på golvet. Blir sittande. Väser med min läskigaste röst att om de vill ha hjälp så får de ställa sig på kö så kanske jag hjälper dem. Upptäcker att jag har fått grönt stripigt hår och en bredbrättad toppig hatt.
  14. Ungarna glor. Någon säger ”ni vet ju hur hon blir när vi gör det här…”
  15. Jag tar ny sats.Nästa inloggning; google drive. Någonstans här är förvandlingen total. Den trasiga svarta klänningen, kängorna, kvasten, katten, kitteln att koka barn i. Jag är inte längre lärare. Jag är IT-häxan deluxe. Med röda ögon stirrar jag på eleverna som inte direkt längtar till nästa år –  och det gör inte jag heller.

Det är kul nästan jämt men verkligen inte alltid!

/Jannike


Armbryterskan – det är jag!

Skolstart. Upprop. Sedan mingel i fritidsgårdens lokaler på skolan med alla sjuor och åttor. Mitt leende var bredare än på länge och den lycka jag kände i magen över att träffa eleverna igen gav mig all energi tillbaka efter en lång uppstartsvecka med bara vuxna.

Jag tog mig genom elevhavet och hejade glatt på gamla elever och presenterade mig för de nya. Vi pratade om känslan att vara tillbaka och många verkade odelat positiva över att äntligen vara i en skolkontext igen.

Plötsligt kommer det fram fyra killar i sjuan, nya för i år, och frågar:

– Är det du som är sådär stark? Alltså är det du som bryter arm med eleverna?

Jag skrattade till, log lite finurligt och undrade var de hade fått det ifrån.

– Från min brorsa! utbrast en av dem. Och jag vet att han fick spö av dig i början av sjuan. Men nu är han starkare än du. Eller hur?!

Jag bekräftade att det var sant men att jag nog, trots det, är den starkaste läraren på heeeeeeeela skolan  och om de var intresserade av att förlora i armbrytning så kunde vi ta en match på lunchen dagen efter.

När tisdagen kom väntade de tålmodigt på att jag skulle få i mig maten och så var det dags. De plockade ut den starkaste av dem och skickade fram honom. Han fick stryk. Nästa klev sturskt fram. Han fick stryk. Nummer tre och fyra gick samma öde till mötes och för att gå därifrån med hedern i behåll föreslog de vänster hand. Visst sa jag och det hela upprepade sig.

De konstaterade att jag ”hade lekt sönder” dem men att de sällan skulle ge upp. Innan sjuan var slut så skulle de ta mig.

Det finns olika sätt att bygga relationer. Det här är ett sätt – med de som vill.

/Jannike


Att våga släppa taget eller fördelar med att jobba i team #2

I helgen när jag låg och hanterade försommarvärmen i gräset på en av Stockholms välbesökta badplatser överhörde jag ett samtal mellan två lärare. Eftersom skola och skolutveckling är min största hobby gjorde jag allt för att få en så bra tjuvlyssning som möjligt. De båda lärarna pratade om tvålärarskap varpå den ena säger:

-Jag är mycket bättre när jag är ensam i klassrummet. Då har jag stenkoll på allt. När jag delar det med någon annan så är jag så rädd att jag ska missa någon elev och risken är att den faller mellan stolarna.
-Va?! Jag är aldrig så bra som när vi är två, tänkte jag.

Lärare, ett genom historien ensamt arbete. Stängda dörrar, egen planering och rättning på kammaren. Jag har dock under min lärarkarriär gjort allt för att öppna dörren, initiera samarbeten och verkligen kämpat för att ha kollegor med mig i klassrummet. Av och till har jag haft det ena eller det andra men aldrig hela paketet.

Men det har jag nu – på Glömstaskolan.

Jag planerar projekt tillsammans med mina kollegor i olika ämnen (höstterminen är redan späckad med spännande grejer i Sv/SO/Bild/Musik), jag undervisar nästan alltid tillsammans med en kollega och det är väldigt sällan en dörr är stängd.

Däremot går det inte att göra ”som man alltid har gjort”. Jag måste tänka om från grunden och det har tagit mig ett drygt läsår. Förut planerade jag ändå rätt traditionellt och genomförde undervisningen utan några större överraskningar. Jag förmedlade alla mina kunskaper, eleverna antecknade och jobbade själva och faktiskt så ägnade jag mig allra mest åt förmedlandet. Jag ÄLSKAR att prata inför elevgrupp. Jag tror, och har fått höra, att jag ändå är rätt engagerande och lätt att lyssna på men det finns en gräns. För alla. Jag var ju trots allt anställd som lärare och inte som ståuppkomiker eller skådis som folk hade betalat för att lyssna på…

Hur som helst. Jag har fått tänka om helt.

Nu jobbar vi med långa lektionspass, flexibla  (ofta stora grupper) och två eller fler vuxna på en årskursgrupp á 60 (nästa år fler) elever som gör samma sak under en för- eller eftermiddag. Väldigt sällan står jag framför klassen och har långa genomgångar, men när jag har det så välkomnar jag kollegan i rummet som bara gör mig bättre. Jag höjer rösten mer sällan. Jag är mer uppmärksam på när eleverna tröttnar. Jag är bättre förberedd för att jag har en observatör i rummet. Jag kan även få återkoppling på min undervisning i direkt anslutning till att den sker.

Dessutom upplever jag att jag har ännu bättre koll på eleverna när vi är två för vi kan uppmärksamma olika saker. Den som håller i och planerar passet kollar av lärandet medan den andra kan känna av gruppen på ett annat sätt. För mig är det bara en ynnest att kunna släppa en del av ansvaret till en annan vuxen i rummet.

För mig är Glömstaskolan en  utmaning på så många plan alltifrån planering, till genomförande och uppföljning. Att våga göra nytt och tänka om är superhärligt men också smärtsamt och jag får syn på så många saker som jag tycker är svåra med läraryrket.

Jag sörjer ärligt talat min enmansshow längst framme vid tavlan – men den behövs inte. Lärande sker ändå.

/Jannike


Pedagogiskt personbästa

En gång för länge sen hade jag en annan blogg om skolan. Där hittade jag ett inlägg inlägg som jag älskade då och som jag fortfarande tycker är så bra och tänkvärt. Det handlar om att formulera sitt pedagogiska personbästa.

Rubriken stal jag ifrån ett inlägg på Anne-Marie Körlings blogg skrivet under samma tid. Hon menade att formulera sitt pedagogiska personbästa det var den tävlingsform som hon tyckte bäst om. Den där man tävlar med sig själv och ser till sin personliga utveckling. Som den utpräglade tävlingsmänniska jag är blev jag så  klart inspirerad.

Fantastiskt! Alla lärare borde kunna formulera sitt pedagogiska personbästa, tänkte jag då som nu.

Anne-Marie Körling skrev: ”Mitt pedagogiska personbästa… det är att jag ständigt utmanar mig i mitt tänkande och förvaltar min kunskap- och människosyn. ” Ett jäkligt grymt personbästa måste jag säga.

Själv skulle jag säga att mitt pedagogiska personbästa är att jag bygger bestående, äkta och förtroendefulla relationer med mina elever. Relationer som ger mig en undervisningssituation som bygger på ömsesidig respekt och tillit. Det är jag väldigt stolt över! Om du vill veta mer om mitt relationsbyggande så kan du höra mig i Anna och Philips lärarpodcast, avsnitt 161.

Vilket är ditt pedagogiska personbästa? Dela gärna med dig i kommentarerna.

/Jannike

P.S
Dessutom är det grymt med tävlingar där man alltid står som vinnare!


En (viktig) parentes

En kollega sa till mig här om dagen att vi är parenteser i elevernas liv, men hon la även till: ”Väldigt viktiga parenteser.”

Som den här nedan.

2*(6+7)=?

Kan ni prioriteringsregeln? Det är en matematisk regel som bestämmer i vilken ordning man måste utföra räkneoperationer för att få rätt utfall. Man börjar med multiplikation/division för att efter det räkna addition/subtraktion. Men om man lägger in en parentes i uttrycket så ska den räknas ut allra först. Parentesen i matematiken är ett sätt att frångå prioriteringsregeln. Man måste alltså ta hand om det som står parentesen innan man gör något annat – annars nås inte det önskade resultatet.

Så om vi nu är en parentes i våra elevers liv så väljer jag den matematiska parentesen. Den som verkligen betyder något.  Säg att parentesen i varje barns unika uttryck är de behov som måste tillfredsställas för att hen ska klara både skolan och sedemera livet. Det kan vara behov av trygghet, förtroendefulla undervisningsrelationer, struktur, förutsägbarhet, utmaningar eller djupgående förklaringar. Vi som arbetar i skolan har ett ansvar att få ordning på alla dessa parenteser innan vi gör något annat.

Vi lärare, ju längre ner i åldrarna vi jobbar, spelar större roll än vad vi ibland verkar tro. Som högstadielärare följer jag en årskurs under 3-4 år, vilket är en väldigt liten del av mitt hittills levda liv på 36 år. Det ligger på någonstans mellan en tolftedel till en niondel av mitt liv. En andel som dessutom blir mindre för varje yrkesverksamt år. Däremot när jag släpper en 16-åring på skolavslutningen i nian så har jag varit delaktig i uppemot 25 %, alltså en fjärdedel , av elevens liv. Det är inte en piss i Mississippi. Det är en betydande del och dessutom en del som är lika stor för i runda slängar alla elever som jag har undervisat, undervisar och kommer att undervisa under mitt yrkesliv.

Vi som arbetar i skolan har ett enormt ansvar att ge varje unge en så bra skolgång som möjligt. Oavsett hur bra de presterar, hur mycket de än obstruerar, hur ofta eller sällan de kommer till skolan så måste vi se till att de känner att de har ett värde. Att de deras person är värdefull och att vi värdesätter relationen till dem. Högt. Att de kan lita på oss. Att vi är rättvisa. Att vi ser till deras bästa. Det betyder inte alltid att vi kommer att vara överens men att vara oense med någon man har ett relationskapital hos är betydligt lättare än när det är tomt på banken.

/Jannike

 

 


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike


”Det måste spraka!”

Här om dagen fick jag höra en visionär skolledare uttrycka sig som i rubriken – att det måste spraka, och jag håller med honom fullkomligt. Lärande måste väcka nyfikenhet och glöd i blicken hos våra elever. Vi som jobbar i skolan måste fånga eleverna och göra dagarna till upplevelser.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr 11, kap 1

Smaka på orden. Låta. Varje. (Alltså varje.) Elev. Finna. Sin. Unika. (UNIKA.) Egenart. Vi måste låta varje barn utvecklas så mycket som varje elev någonsin kan. Detta för att alla ska finna sin plats i samhället. Finna sin plats. Inte sättas på plats.

Det är stundtals provocerande svårt att möta varje elev där den behöver bli mött. Lista ut vad som får dem att gå igång och motiveras. Lista ut vad som är utveckling i varje enskilt fall. Visst är jobbet enkelt om eleverna sitter i raka rader och lydigt lyssnar till allt det fantastiska jag har att berätta för att sedan behöva leverera tillbakadet till mig på givet datum. Men vårt jobb är inte lätt. Det är förjordat jädra jättesvårt och det ska det vara. Det ska vara jobbigt varje dag för vi har ett av världens viktigaste jobb. Vi är med och skapar framtiden.

Vi ska hjälpa till att forma kritiskt tänkande, kreativa, ständigt lärande individer som klarar av det informations och förändringstempo som vår samtid erbjuder. För att inte tala om vår framtid. En framtid som aldrig förr har varit så svår att sia om.

Som jag skrivit tidigare så finns det inget som jag tycker är så vackert som människor som brinner. Det kan vara för måleri, hästar eller hjärnkirurgi – det viktiga är inte ämnet utan engagemanget. Det skapar ett driv, ett lärande och ett kunnande som mynnar ut i kompetens som är minst lika intressant som det brinnande engagemanget är vackert.  Vi måste se till att denna låga tänds hos alla och att den fortsätter att brinna.

Vi måste skapa kreativa lärandemiljöer där bildning står i centrum. Inte mobilförbud. Inte bänkar i raka rader. Inte likadana hårda stolar till alla. Inte förmedlingspedagogik. Vi måste leverera upplevelsepedagogik. Skolan måste inte vara tråkig. Inte någonsin. Men däremot måste skolan vara bildande.

Vi får inte hamna i läget där det vi ser i våra elevers ögon är en falnande glöd som sedemera slocknar.

Men hur? Jo kanske såhär: Det ska, som sagt, vara jobbigt att vara lärare. Vi ska slita som djur för att anpassa undervisningen så att alla kan ta del av den. Vi ska utforma uppgifter så att alla kan lyckas. Och vi ska våga släppa in eleven i processen. Vi skapar med och inte för.

Och slutligen så måste vi skapa relationer, relationer, relationer, relationer, relationer, relationer….

/Jannike


Arbetsro

Pumpor! Pumpor och meloner! Ananas! Ananas! Ananas!

Jag ska precis ge mig in i klassrummet och be eleven som sitter där inne och ropar ut nonsens att dämpa sig. ”Någon måtta får det ju vara, vi måste ju ha arbetsro” är orden som är påväg ut ur min mun. Men så hejdar jag mig. Lyssnar. Inser att det inte alls är nonsens. I sorlet, eller kanske larmet, i rummet hör jag ord som jordbruk, fiske, naturtillgångar och grannländer. Det är full aktivitet och de är spot on.

Grupparbetet i geografi som går ut på att skapa ett eget land har helt fångat dem. Även om ljudnivån är hög så är produktiviteten densamma. Jag står i dörren och funderar på om jag ändå ska be dem att dämpa sig en aning ”så att alla ska kunna koncentrera sig”. Jag hejdar mig återigen och inser att såhär tydligt kunskapsfokus på så många elever samtidigt var det ett tag sen jag såg så jag biter mig i tungan och rör mig vidare i hemvisten.

Jag söker upp kollegorna i de andra rummen och berättar glatt melon-pumpa-ananas-anekdoten, tar den med mig arbetsrummet, matsalen och expeditionen. När jag berättat det tillräckligt många gånger för tillräckligt många inser jag vad det var jag bevittnade.

Det. Var. Arbetsro.

Vi (lärare, föräldrar, elever) lurar oss själva att tro att arbetsro alltid är tyst eller på sin höjd småprat med grannen. Men! Arbetsro beskrivs faktiskt bäst som när alla barn i ett rum har fokus på arbetsuppgiften och rör sig framåt i sin kunskapsutveckling.

/Jannike (mer…)