En (viktig) parentes

En kollega sa till mig här om dagen att vi är parenteser i elevernas liv, men hon la även till: ”Väldigt viktiga parenteser.”

Som den här nedan.

2*(6+7)=?

Kan ni prioriteringsregeln? Det är en matematisk regel som bestämmer i vilken ordning man måste utföra räkneoperationer för att få rätt utfall. Man börjar med multiplikation/division för att efter det räkna addition/subtraktion. Men om man lägger in en parentes i uttrycket så ska den räknas ut allra först. Parentesen i matematiken är ett sätt att frångå prioriteringsregeln. Man måste alltså ta hand om det som står parentesen innan man gör något annat – annars nås inte det önskade resultatet.

Så om vi nu är en parentes i våra elevers liv så väljer jag den matematiska parentesen. Den som verkligen betyder något.  Säg att parentesen i varje barns unika uttryck är de behov som måste tillfredsställas för att hen ska klara både skolan och sedemera livet. Det kan vara behov av trygghet, förtroendefulla undervisningsrelationer, struktur, förutsägbarhet, utmaningar eller djupgående förklaringar. Vi som arbetar i skolan har ett ansvar att få ordning på alla dessa parenteser innan vi gör något annat.

Vi lärare, ju längre ner i åldrarna vi jobbar, spelar större roll än vad vi ibland verkar tro. Som högstadielärare följer jag en årskurs under 3-4 år, vilket är en väldigt liten del av mitt hittills levda liv på 36 år. Det ligger på någonstans mellan en tolftedel till en niondel av mitt liv. En andel som dessutom blir mindre för varje yrkesverksamt år. Däremot när jag släpper en 16-åring på skolavslutningen i nian så har jag varit delaktig i uppemot 25 %, alltså en fjärdedel , av elevens liv. Det är inte en piss i Mississippi. Det är en betydande del och dessutom en del som är lika stor för i runda slängar alla elever som jag har undervisat, undervisar och kommer att undervisa under mitt yrkesliv.

Vi som arbetar i skolan har ett enormt ansvar att ge varje unge en så bra skolgång som möjligt. Oavsett hur bra de presterar, hur mycket de än obstruerar, hur ofta eller sällan de kommer till skolan så måste vi se till att de känner att de har ett värde. Att de deras person är värdefull och att vi värdesätter relationen till dem. Högt. Att de kan lita på oss. Att vi är rättvisa. Att vi ser till deras bästa. Det betyder inte alltid att vi kommer att vara överens men att vara oense med någon man har ett relationskapital hos är betydligt lättare än när det är tomt på banken.

/Jannike

 

 


Den inre kraften

Under mina elva år som lärare har jag stött på många elever som har berört mig, som har imponerat på mig och som har gett mig gåshud.

De som har lämnat allra störst avtryck är de som har behövt kämpa hårdare än alla andra och som har gjort just det. De som har kommit till Sverige sent under sin grundskoletid och som har krigat sig ikapp, och ibland även om, sina kamrater.

Den första av dessa krigare var flickan som kom till Sverige nästan helt utan ett språk. Hon pratade lite av hemlandets språk och lite av den forna kolonialmaktens språk och hon kunde inte läsa eller skriva. Det var i sexan. När hon slutade nian hade hon skrivit en bok om sitt liv.

Den andra var flickan som var förföljd i hemlandet på grund av sin etnicitet. I skolan tvingades hon lära sig på ett annat språk än sitt modersmål. När hon kom till Sverige, i sjuan, var hon halvspråkig på sitt modersmål, hade tragglat skolan på det påtvingade språket och tvingades lära sig svenska med två sargade språk somgrund. Det gick långsamt och ibland kändes det som att utvecklingen stod still. I nian klarade hon nationella provet i svenska som andraspråk.

Den tredje var pojken som gömde sig bakom huvan. Han som var arg och inte ville synas. Han som inte trodde att han kunde. Både språkinlärningen och språkutvecklingen gick trögt. Kanske dyslexi tänkte vi. Nej då. Han fick en kompis. Fällde ner huvan. Började le. Blev rak i ryggen. Pluggade stenhårt. Klarade svenskan och briljerade på SO:n.

Den fjärde står framför mig idag. Eleven som är alldeles ny i Sverige och som ger mig gåshud varje dag.

/Jannike


”Det måste spraka!”

Här om dagen fick jag höra en visionär skolledare uttrycka sig som i rubriken – att det måste spraka, och jag håller med honom fullkomligt. Lärande måste väcka nyfikenhet och glöd i blicken hos våra elever. Vi som jobbar i skolan måste fånga eleverna och göra dagarna till upplevelser.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Lgr 11, kap 1

Smaka på orden. Låta. Varje. (Alltså varje.) Elev. Finna. Sin. Unika. (UNIKA.) Egenart. Vi måste låta varje barn utvecklas så mycket som varje elev någonsin kan. Detta för att alla ska finna sin plats i samhället. Finna sin plats. Inte sättas på plats.

Det är stundtals provocerande svårt att möta varje elev där den behöver bli mött. Lista ut vad som får dem att gå igång och motiveras. Lista ut vad som är utveckling i varje enskilt fall. Visst är jobbet enkelt om eleverna sitter i raka rader och lydigt lyssnar till allt det fantastiska jag har att berätta för att sedan behöva leverera tillbakadet till mig på givet datum. Men vårt jobb är inte lätt. Det är förjordat jädra jättesvårt och det ska det vara. Det ska vara jobbigt varje dag för vi har ett av världens viktigaste jobb. Vi är med och skapar framtiden.

Vi ska hjälpa till att forma kritiskt tänkande, kreativa, ständigt lärande individer som klarar av det informations och förändringstempo som vår samtid erbjuder. För att inte tala om vår framtid. En framtid som aldrig förr har varit så svår att sia om.

Som jag skrivit tidigare så finns det inget som jag tycker är så vackert som människor som brinner. Det kan vara för måleri, hästar eller hjärnkirurgi – det viktiga är inte ämnet utan engagemanget. Det skapar ett driv, ett lärande och ett kunnande som mynnar ut i kompetens som är minst lika intressant som det brinnande engagemanget är vackert.  Vi måste se till att denna låga tänds hos alla och att den fortsätter att brinna.

Vi måste skapa kreativa lärandemiljöer där bildning står i centrum. Inte mobilförbud. Inte bänkar i raka rader. Inte likadana hårda stolar till alla. Inte förmedlingspedagogik. Vi måste leverera upplevelsepedagogik. Skolan måste inte vara tråkig. Inte någonsin. Men däremot måste skolan vara bildande.

Vi får inte hamna i läget där det vi ser i våra elevers ögon är en falnande glöd som sedemera slocknar.

Men hur? Jo kanske såhär: Det ska, som sagt, vara jobbigt att vara lärare. Vi ska slita som djur för att anpassa undervisningen så att alla kan ta del av den. Vi ska utforma uppgifter så att alla kan lyckas. Och vi ska våga släppa in eleven i processen. Vi skapar med och inte för.

Och slutligen så måste vi skapa relationer, relationer, relationer, relationer, relationer, relationer….

/Jannike


Arbetsro

Pumpor! Pumpor och meloner! Ananas! Ananas! Ananas!

Jag ska precis ge mig in i klassrummet och be eleven som sitter där inne och ropar ut nonsens att dämpa sig. ”Någon måtta får det ju vara, vi måste ju ha arbetsro” är orden som är påväg ut ur min mun. Men så hejdar jag mig. Lyssnar. Inser att det inte alls är nonsens. I sorlet, eller kanske larmet, i rummet hör jag ord som jordbruk, fiske, naturtillgångar och grannländer. Det är full aktivitet och de är spot on.

Grupparbetet i geografi som går ut på att skapa ett eget land har helt fångat dem. Även om ljudnivån är hög så är produktiviteten densamma. Jag står i dörren och funderar på om jag ändå ska be dem att dämpa sig en aning ”så att alla ska kunna koncentrera sig”. Jag hejdar mig återigen och inser att såhär tydligt kunskapsfokus på så många elever samtidigt var det ett tag sen jag såg så jag biter mig i tungan och rör mig vidare i hemvisten.

Jag söker upp kollegorna i de andra rummen och berättar glatt melon-pumpa-ananas-anekdoten, tar den med mig arbetsrummet, matsalen och expeditionen. När jag berättat det tillräckligt många gånger för tillräckligt många inser jag vad det var jag bevittnade.

Det. Var. Arbetsro.

Vi (lärare, föräldrar, elever) lurar oss själva att tro att arbetsro alltid är tyst eller på sin höjd småprat med grannen. Men! Arbetsro beskrivs faktiskt bäst som när alla barn i ett rum har fokus på arbetsuppgiften och rör sig framåt i sin kunskapsutveckling.

/Jannike (mer…)


Fem, sex, sju, ått – när teamkoreografin sitter

Eftermiddag i hemvisten. Eget arbete. En oväntad situation som leder till att en tredjedel av alla elever plötsligt är i en klump i hallen.

Kunskapsfokuset som bortblåst.

Stora känsloyttringar. Gråt. Kramar. Blanka ögon. Munnar som skriker att vuxna inte fattar någonting. Men det gör vi. Vi har alla varit tonåringar. Vi vet hur det känns när känslorna tar överhand. Vi vet också det som tonåringen ännu inte vet – att det går över. Vi vet att vi måste sätta en gräns.

Från olika håll kommer vi. Som i en osynlig armkrok. Med vårt vuxna sätt. Vårt kunskapsfokus. Förklarar tydligt vad vi förväntar oss av eleverna i ytterligare fyrtiofem minuter. Att deras känslor måste sättas på paus en stund. Teamet som sluter upp i dansen, känner takten och sätter koreografin.

Tilliten till att alla gör precis det de ska när de måste.

/Jannike


Teamarbete – som en synkroniserad spontandans

Det finns inget som får mig att bli så intresserad och engagerad som människor som är kunniga, som vet att de är kunniga, som brinner för det de gör och sedan utför sitt arbete med stor ödmjukhet inför uppgiften.

Just det fick jag vara med om här om kvällen då jag hade det stora nöjet att besöka en fantastisk restaurang i en av Stockholms södra förorter. Deras avsmakningsmeny var naturligtvis en matupplevelse långt utöver det vanliga med smaker, texturer och kombinationer som mer är att betraktas som konst och hantverk än som matlagning. Hela besöket var som ett välkomponerat musikstycke, där varje ton var i total harmoni, vilket kompletterades av en dans med felfri koreografi som var både väl  inövad med möjlighet till spontanitet.

Upplevelsen blev näst intill religiös då servitörer och kockar gav oss en känsla av att hela tiden vara utvalda och speciella. De var ett så totalt sammansvetsat team som hela tiden, utan att behöva kontrollera, visste vad alla andra gjorde och uppvisade full tillit till varandras kompetens i att ge alla gäster samma fantastiska känsla under hela kvällen.

Så vad är då min poäng?

Meningen med detta inlägg är naturligtvis inte att recensera en restaurang utan att använda detta krogbesök som en metafor för hur ett välfungerande teamarbete kan lyfta en organisation och helhetsupplevelsen för de som är i den.

Det viktigaste i arbete i team är just tillit. Oavsett vad man jobbar med måste man lita på att ens kollegor gör det det som är bestämt. För att kunna känna den tilliten så måste teamets organisation bygga på en grundläggande struktur, ett slags körschema som alla följer. På restaurangen handlade det om allt från det första personliga varma mötet med gästen, till bordsplacering och sedan vägen genom de arton (18!) rätterna. En tydlig utstakad väg från början till slut. Tydlig men inte utan överraskningar.

I skolan är det egentligen samma sak. Det viktiga första mötet på morgonen, klassrumsplacering och en guidad tur genom dagens planerade uppgifter.  Just strukturen och ordningen för en perfekt helhetsupplevelse är dessutom än viktigare i en situation där mottagaren inte frivilligt har valt att delta. Skolan styrs av inte av bordsbokningar och väntelistor utan av lagstadgad närvaroplikt.  Vi borde dock arbeta för att få eleverna i skolan lika nöjda som gästerna på stjärnprydda krogar.  Min rektor brukar alltid säga att:

Om vi kan få våra ungdomar att gå hem från skolan med en känsla av att vilja komma tillbaka nästa och nästa dag och göra samma sak så har vi lyckats.

Vidare var det inte bara strukturen och de väl inövade rörelserna i matsalen som gjorde besöket så minnesvärt utan även servitörernas förmåga att läsa sina gäster. Precis som i skolan så möter de olika människor med olika behov, önskemål och tankar om vad en sådan här kväll är och ska vara. Det krävs då att de ska kunna möta gästerna både utifrån sin professionella roll men även att de ska ge lite av sig själva där det behövs. Allt för att skapa precis den relation som just den specifika gästen förväntar sig. Vidare måste alla ha tillit till att alla tar det ansvaret för att varje person i teamet ska kunna vara bäst just där just då. Att alla levererar, professionalism och en del av sin personlighet, så att gästen går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse .

Det är ju precis det vi också måste göra. Läsa eleven, lista ut och leverera precis så mycket som behöves i varje situation. Svårt men absolut inte omöjligt bara alla gör samma sak – på sitt sätt. Det viktigaste är att (även) eleven går hem med en bättre än bra helhetsupplevelse.

Kvällen på restaurangen avslutades på det absolut bästa sätt jag hade kunnat tänka mig. Lokalen tömdes sakta på folk och tillslut var jag och mitt sällskap ensamma kvar. Jag hade redan annonserat, kanske vid rätt nummer 14, att jag hade en miljon frågor om både maten och drycken men framförallt om inramningen. Teamarbetet. Dansen. Så när det var dags för påtår slog de båda servitörerna sig ner vid vårt bord och drack kaffe med oss. Fyra proffs, två på skola och två på restaurang, möttes i natten och insåg att likheterna mellan en kväll på en lyxrestaurang och en dag på högstadiet inte bör skilja sig nämnvärt åt i grundplanering och utförande. Vi kom fram till att det viktigaste är att alla vet vad som förväntas av dem i alla lägen och att man kan lita på att det finns uppbackning när det behövs. Att det dock kan finnas en viss skillnad i mottagandet var vi överens om, men målet måste ju vara att skolan rör sig mer mot lyxrestaurangen i det avseendet än tvärt om.

/Jannike

 

 

 


Ibland är det så himla svårt

I ett par veckor nu så har vi kämpat hårt med vår äldsta grupp på skolan. Våra sjuor. Det har stormat rejält efter turbulens i leden, både på elevsidan och i relationen till oss vuxna på  grund av lärarbyten och nyrekryteringar. Grupprocessen har gång på gång startat om och eleverna har kämpat hårt med tilliten.

Utan att överdriva kan jag säga att det här har varit den mest utmanande tid jag någonsin har genomlevt i mitt yrkesliv. Min verktygslåda har tömts gång på gång och mina metoder har varit verkningslösa. Minst sagt frustrerande och uttröttande. När jag har gått hem på eftermiddagarna har jag ägnat mig åt en hel del självspäkning i avdelningen ”duktig flicka” men samtidigt inte gett upp. Jag har fortsatt att fundera över hur jag och mina kollegor kan lösa situationerna på bästa sätt och verkligen försökt att sikta in mig på allt det som är positivt i vardagen.

Det jag hela tiden landar i är vilka fantastiska unga människor jag har runt mig om dagarna. Omtänksamma, om än lite vilsna, högljudda tonåringar och som behöver mycket träning i att gå i skolan. Många har otaliga skolbyten bakom sig, konfliktfyllda tidiga år i skolan eller andra svårigheter som gör skoldagen till en utmaning. Därför var det väldigt jobbigt att känna hur relationerna, min superkraft, gled mig ur händerna under

en period. Eleverna vände sig inte bara bort från mig och de andra vuxna utan även mot. Men vi stod knappast handfallna även om situationen stundtals kändes övermäktig.  Min nya och väldigt kloka kollega påminde oss, när allt kändes som värst om att:

-Med tanke på den kompetens och erfarenhet vi besitter tillsammans så måste vi förstå att ingen annan skulle ha klarat situationen bättre.

Med de orden i ryggen ryckte vi upp oss och tog ett krafttag med siktet inställt på struktur och ordning. Mantrat blev att vi skulle skapa ett lugn, hitta ett kunskapsfokus och att eleverna skulle vara på rätt plats vid rätt tid med rätt material. Det kan låta som en självklarhet men vissa barn behöver träna mer än andra. Många av våra elever mer.

Sakta förändrades stämningen. Tilliten smög sig tillbaka i takt med att vi kunde berömma dem för väl genomförda undervisningspass. Och vid lunchen i måndags hamnade jag med tre elever som varit väldigt kritiska till oss vuxna men som välkomnade mitt sällskap med öppna armar. Vi samtalade, skrattade åt vardagliga saker och på elevernas initiativ diskuterade vi i vilka situationer de lärde sig bäst. Jag försökte att inte bli blödig och stirrade ner  i min tallrik och hjärtat värkte av lärarlycka.

Och imorse när jag stod och tog emot eleverna hände det som fick mig att sätta mig vid tangenterna just nu. En elev som varit arg och besviken på mig under en lång period kommer emot mig, hälsar mig med ett ”God morgon” och ger mig en kram. En lång och hjärtlig kram. Antagligen början till något nytt.

 

/Jannike

 


När ALLA är nya på jobbet

När jag började jobba på Glömstaskolan i mars 2017 var det ett tag sen jag var ny på jobbet. En ovan känsla. Att vara ny på Glömstaskolan är heller inte som att vara ny på vilket jobb som helst. Inget är som jag var van vid. Enda likheten med min tidigare arbetsplats var väl att det fanns elever. Och kollegor.

(För er som är nyfikna så läs mer på Glömstaresan)

Dåvarande rektor, poängterade gång på gång hur viktigt det var att jag skulle få känna mig just ny. Att det inte var någon som krävde mer än mitt engagemang och min närvaro under en period. Han förklarade även att ”ny på jobbet är man i typ tre år så sitt still i båten, det blir nog bra”.

Men om man är ny på jobbet i tre år betyder det att alla, alltså ALLA, på Glömstaskolan är nya på jobbet. All personal och alla elever. Fortfarande.

Dessutom växer skolan hela tiden och det är ett ständigt inflöde av både elever och personal. Det är minst sagt en utmaning då vi gång på gång kastas tillbaka i grupprocessen och tvingas jobba med att sätta en grundtrygghet för att sedan kunna gå in i en lärande process. Det kräver energi och det kräver att en ligger steget före.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv. I vissa grupper går det snabbare och i vissa tar det längre tid beroende på vilka erfarenheter deltagarna bär med sig. Jag har inte för avsikt att redogöra för gruppdynamikens psykologi för den kan du läsa om här, här och här men jag har för avsikt att reflektera över hur knepigt det kan vara att skapa lärande och produktivitet i en grupp som ständigt förändras.

På de skolor jag har jobbat på innan så har jag och mina kollegor fångat upp elever i årskurs sex eller sju och då har det vanligtvis gått på skolan sedan förskoleklass. Skolorna har varit etablerade verksamheter som har funnits i många år och personalen har arbetat tillsammans under en längre tid. Även om man inför högstadiet har valt att göra om klasserna eller ta in några elever utifrån så sitter det mycket strukturer i väggarna och det finns många rutiner att hålla sig i. Detta leder till ett par tuffa månader med att skapa trygghet i gruppen men framåt påsk så brukar gruppen må riktigt bra och de där häftiga stunderna av lärande infinner sig.

Det finns ingen grupp som fungerar optimalt från början utan alla grupper måste ta sig igenom de oundvikliga stegen för att bli trygg och sedemera produktiv.

På Glömstaskolan är allt nytt. Vi vuxna är nya för varandra, våra elever är nya för varandra och vi bär alla med oss kulturer och normer från en mängd olika skolor. Dessutom kommer det hela tiden nya människor in i verksamheten – både vuxna och barn. Detta gör att grupprocessen ständigt pågår och inte nödvändigtvis rör sig framåt. När vi tror att vi har satt en struktur som fungerar så väljer en kollega att byta jobb, en elev tillkommer eller försvinner eller en ny vuxen kommer in och allt kastas omkull än en gång. Det här är naturligtvis en stor utmaning som tär en del på (yrkes)självförtroendet hos oss vuxna.

Vi kan ju det här. Varför funkar det inte?

Jag har den stora förmånen att arbeta med väldigt kompetenta personer med lång erfarenhet av skola i många olika avseenden men det finns stunder då vi känner att vi har använt varenda verktyg vi någonsin har skaffat oss. Men lådan är inte tom, vi har bara använt fel mejsel för just den givna situationen. Nu gäller det att analysera läget, kolla kartan – var är vi, vart ska vi – och plocka fram de verktyg som behövs för just den terräng vi befinner oss i nu. Det kanske inte är kontursågen som ska fram utan snarare fogsvansen.

Utmaningar är bra, de är lärorika och när jag kommer ut på andra sidan så är jag en erfarenhet rikare.

/Jannike

 

 


A window of opportunity

Ett grupparbete. Sjuorna är utspridda i hemvisten. Redovisning om ett par dagar. Flitens lampa lyser överallt, mer eller mindre starkt, men överallt. Till och med i gruppen som inte gjort särskilt mycket alls trots styrning, lotsning och vägledning. När kniven ligger mot strupen har de fått fart.

Dags för utevistelse. Hemvisten töms. Men en elev sitter kvar, uppkrupen på ett bord med papper, tejp, saxar och pennor runt omkring sig. Eleven som hälsar glatt varje dag men som aldrig söker sig till vuxna. Eleven som har en hård yta och mycket attityd och som gång på gång hamnar i konflikt med pedagogerna.

Jag inser där just då att jag har en öppning. Jag sätter mig på bordet intill eleven och frågar hur det är. Jag får ett lite svävande svar och tänker att jag fåt ta fram det tunga artilleriet om vi ska hinna innan resten av eleverna är tillbaka. Jag plockar fram mitt ”Frågebatteri för byggandet av en förtroendefull undervisningsrelation”.

-Vem är du? frågar jag.

Eleven tittar på mig. Jag hinner tänka i en sekund att inledningen till det där frågebatteriet nog behöver uppdateras en aning innan det kommer. Det formligen rinner ur hen. Ålder, intressen, familjeförhållanden, skolbakgrund, oro över att den där utredningen som ska förklara koncentrationssvårigheterna och impulsiviteten som fortfarande inte är gjord. Jag nickar, ställer några följdfrågor, hittar gemensamma intressen och testar om vi skrattar åt samma saker. Det blir ett bra samtal.

När vårt ”window of opportunity” lider mot sitt slut och vi hör de andra eleverna komma in på hemvisten igen säger jag:

-Vad vill du veta om mig då? Du får fråga vad du vill.
Då vänder sig eleven mot mig och säger med ett leende:
-Jag vet redan allt jag behöver. Jag vet att du bryr dig. Det räcker.

/Jannike

 


Fördelar med att jobba i team #1

Den här veckan har jag haft oturen att både VAB:a och vara sjuk själv vilket, hittills, har inneburit sex dagars oplanerad frånvaro från jobbet. Jag tror att många av er som jobbar i skolan får lite puls av den informationen. För det är jobbigt att vara borta då det inte bara genererar högar att ta tag i när en kommer tillbaka utan för att det  ofta kräver engagemang under tiden en är hemma.

 

Tidigare i min lärarkarriär, där jag har undervisat ”mina klasser” i ett statiskt schema, har jag vid flera tillfällen slängt ihop en vikarieplanering med egen feber eller bara kommit in lite och kopierat till vikarien med ett snorigt barn på armen. Om jag ens har fått någon vikarie. Kanske har det istället varit en kollega som har tvingats undervisa två klasser samtidigt eller så har eleverna fått håltimme.  Inget alternativ har varit särskilt bra eller i alla fall inte optimalt. Håltimmar är dessutom så dåliga för elevernas resultat och skolmoral att regeringen med Gustav Fridolin i spetsen i höstas gick ut och förbjöd dem.

Men att förbjuda symptomen istället för att behandla sjukdomen är nog det dummaste en kan göra.

Och sjukdomen är inte obotlig vilket många trots allt verkar tro.

Det går alldeles utmärkt att behandla den sjukdom vars symptom är både håltimmar och stress och jag vågar säga att teamarbete är den bästa medicinen. På Glömstaskolan jobbar vi i team runt våra årskurser och vi jobbar även med ett flexibelt schema.  Schemat kan vi anpassa veckovis eller dagligen både utifrån gruppens behov och de vuxna som finns på plats och båda de parametrarna är minst sagt varierande. Naturligtvis är det bäst när vi är fullt team på plats och vi bara behöver anpassa oss efter gruppens behov men när så inte är fallet så löser det sig också. Redan förra torsdagen när jag visste att jag skulle behöva VABa möblerade vi om fredagens schema så att alla elever skulle få tillgång till så många vuxna som möjligt under hela dagen. Perfekt! Det som inte var perfekt var att mina barn hade fått influensa och vi förstod att vi behövde ta höjd för VAB även efter helgen vilket ledde till insikten:

– Men satan! Det är ju utvecklingssamtalsvecka också!

Det hade kunnat ge mig stresspåslag a la grande.  Men eftersom vi arbetar i team även där så steppade mina kollegor upp och såg till att ta mina samtal. Det är både möjligt för att vi har elevledda samtal och för att vår organisation inte är uppbyggd med mentorer utan vi erbjuder samtal med legitimerad lärare i teamet.

Det här har varit min mest stressfria VAB och sjukdomsfrånvaro sen jag började som lärare 2007 just tack vare att vi är organiserade som vi är. Jag är väl medveten om att mitt team har fått anpassa sig efter många obekväma parametrar den här veckan och jobba hårt men jag vet också att eleverna har fått undervisning hela dagarna. Det står och faller inte med att en person är borta. Den tid med mig som eleverna blev av med tar vi igen när jag är tillbaka vilket även det möjliggörs av det flexibla schemat.

/Jannike